tisdag 5 augusti 2008

R OCH HANS FÅGEL

De skottska arbetarklassmän jag träffat genom JM betraktar kvinnor som främmande varelser. Det är inte för inte som vi tituleras birds eller dolls och omtalas i tredje person. Is that yer bird, John? Bird med kort rullande R och ett I som snarast påminner om ett svenskt Ö. För tillfället är den här gammalmodiga gentlemannamässigheten befriande. Liksom det ärliga uppskattande de lite nedvärderande uttrycker är högst genuint. JM och hans vän, R, en desillusionerad byggarbetare med mjukt pojkaktigt ansikte, snaggat hår och små blanka ögon som vacklar mellan avgrundslös föraktfull tomhet och plirande mischief, beställer och betalar självklart samtliga rundor i baren.
Männen betalar, flickornas nycker styr. R's flickvän, i rosa top med den svarta bh'n avtecknad under, sotade ögon, tre diamantpiercingar i en linje under underläppen och ett ansikte som under natten får varje bouncer att tveksamt be henne plocka upp id-kortet, dricker coca-cola med sugrör och shottar tequila mellan de långa manikyrerade naglarna. Vi gör vad som faller henne in. Drar utan ett ord efter henne från klubb till klubb, medan R's ögon blir allt blankare och allt mer dystra och hans rörelser hårdnar i den edgyness som får bartenders och dörrvakter att le lite mindre, bredda axlarna lite mer och artigt vända sig till JM med orden: watch yer friend, pal, guy's lookin a bit ropey... Ändå följer han sin flicka likt en hund, tålmodigt trots det totala ointresset i pubertal klubbkultur och alla de kickar ungdomarna runt omkring honom jagar. Om något kan han liknas vid en krigsveteran. Ett av dessa hårda nyckfulla ansikten som redan gått genom allt, redan nått alla highs och alla lows och nu fortsätter fram genom en väglös öken av meningslöshet. Det finns inget han göra annat än passera tiden. Och så följer han sin lilla lassie, med plånboken tjock av piller och femtiopundare med drottningens ansikte glirande i rosa från, och han slår upp sedlarna över disken med aggressiv besvikelse, treat yerselves, mates! som om han på en gång önskar se de genuina tecken av fylla, kärlek och vänskap som passerar över våra ansikten och samtidigt kvävs av sin egen oförmåga att känna detsamma. Treat yerselves och när växeln räcks tillbaka stöter han irriterat bort den, buy more beer, we already have, then buy even more. Den typiska excessen hos någon för vem gränslösheten blivit sin egen gräns.
Hans bottenlösa nihilism skrämmer mig. Trots att jag själv finner mig vara var situations åskådare snarare än deltagare, studerande snarare än kännande, förblir R i grunden så främmande för mig att jag bokstavligen inte kan tala med honom. Varje rörelse jag gör, varje leende, varje skratt, är som att äta framför en svältande. Och med R kan det vilket ögonblick som helst slå över. Halvvägs genom natten spiller han sin öl över knät och sitter kvar utan att röra sig. It's cold, säger han uttryckslöst. It's freezing. Han flinar. Och sedan rycker han på axlarna, whatever. Och ansiktet är tomt igen, ögonen ihåliga. Hans tankar tycks oroligt röra sig fram och tillbaka mellan dessa två tillstånd. Varje mening placerad någonstans mellan en omfamning och en knytnäve. Regnet pissar mot tygparasollen över oss, vinden loskar in över träbänkarna. Hans flickvän sitter som en docka bredvid honom. I själva verket rör han henne inte längre. Han knappt en tilltalar henne. Än mindre tittar på henne. A bird half my age, why? Men utan att blinka skulle han göra precis allt för henne.
Och när natten övergår i morgon, och JM's spröda spetsgardiner flackar i det ljusblå ljuset från fönstret, och han har suttit uppe och väntat på att alarmklockan ska hamra genom tystnaden, och sedan somnat ögonblicket efter att ha slagit av den med den uppochnedvänd logik endast han lever efter, känner jag mig så oändligt tacksam för att världen trots allt alltid förefaller helt ny för mig när jag vaknar. Och alla känslor, alla uttryck och situationer utspelar sig utan referensramar, utan vare sig regi eller ledning. Att jag i grunden inte sett något, inte känt något, och inte lärt mig något och hur meningslöst allt än förefaller slår det mig ändå alltid med häpnad. Jag lyssnar till JM i duschen, visslande mellan de chippade framtänderna trots att han är en hårsmån från att förlora jobbet, och jag lyssnar till det sombra sjukanmälningssamtalet som följer sedan han insett att han omöjligt kan släntra in en timme för senad. I'm sorry, säger jag. Och när han sedan kryper tillbaka i sängen med slapp fräknig alkoholkropp och sträcker armen under mitt huvud viskar han, You know what, bird? It's all right. What could a young swedish lassie like yerself ever be sorry aboot? Och när jag somnar om mot hans axel är det sista jag tänker, tacksamt, att jag aldrig har hört något liknande, en fågel...

Foto: Petrina Hicks.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Blackbirds singin` är mina sång till dig. McCartney. Love ya!

J sa...

Peace.

annemarie sa...

Fullkomligt lysande. Anne-Marie