GÄSTER (ett oförskämt förnöjt inlägg av ringa intresse)

Kaos har lägrat sig över vår trerummare med tillfällighetens problemfria eufori. Vår ödmjuka bokfestival har dragit igång och med den har en serie gäster intagit våra sovrum. I V's rum vilar ett anakronistiskt tremannaband, ständigt iklädda impeccable kostymer och aldrig utan sina trilby's. I S's rum rumsterar L, the bastard irish, med sin plutande fylliga underläpp och buttra uppsyn, tillsammans med V och the eye, en Leeds-lärarinna som förföljt V en tid över nätet och nu förkroppsligats i en rotund blyg liten kvinna med glasögon och hysterisk gäll röst påminnande om Daphne i Frasier.
V med ständigt rödkantade läppar och värdinnans hett uppspärrade blick. Och S, med kameran som en andra livmoder, dokumentarande sina barn i fotografi efter fotografi. En serie oförskämt goda dagar, spendrade i en dimma av mat och vin, goda vänner och den ändlösa ström poeter och författare som passerar bokhandeln som en del av fyradagars festivalen.
Och morgnarna anländer med sina feta blåtiror och en känsla av tidlöshet, vi stiger upp och låter livet rulla på igen, ostoppbara, extatiska, redan vid morgonkaffet drömmande om eftermiddagen och nattens lotofagi. Tillfällighetens eufori, indeed, excess på excess, varje dag ett nytt ansikte att möta i spegeln, en ny person att vara och ett nytt sammanhang att inträda i och för en helg låta utesluta varje sekund av fysisk ensamhet. För ett ögonblick har vi alla sammansmält, somnande tillsammans tvärs över våra dubbelsängar med våra redan delade vinglas och oavslutade cigaretter heta av anonyma läppar i askfaten. För ett ögonblick är vi ett, en och samma, förenande och oövervinnerliga.

Och det går bara att konstatera att om privata melankolin är allmängiltig och relevant, är den privata lyckan av ringa intresse för omvärlden. Och om detta inlägg kan knappast mottas med annat än en nick, ett kort artigt leende, och ett enkelt "jaha".