FRUKOST

Allting verkar rotsatt. Porslinskopparna klöser sig genom spruckna fat. Likt stelnad sockervadd utspudden mellan guldemaljerade rosor, det fina pudret av krossat glas över fingrar och läppar när vi dricker. De döende tepåsarna fast ankrade i silverskedarna. Och mjölken hänger tung mot karaffen, väver sina sega rötter genom glaset och kämpar häftigt när vi söker tömma henne. Sockret i den lilla skålen krokar samma armarna och reser sig likt ett miniatyriskt pärlband, knyter sina knopar vartän hon faller. Frukostbrödet har växt samman med bordet, dess fina svamplika skorv likt skrovet på en båt, fastklamrad vid brödkorg och duk. Och duken själv, gnager i skivan, dess spröda mycel redan rotat i trät, ljudet av trasat tyg när brisen från fönstret för ett ögonblick rubbar henne. Till och med stolarna, knakande pressar sig genom golvskivorna, gnisslande penetrerande våningarna nedanför, spirande genom skottska tapeter, halvkaklade badrum och dammiga heltäckningsmattor. Ner genom stenfasader som också dem grävt sin plats, som griper tag om jorden med kloförsedda stenkällare. Ner genom jord som väver filtar av jord över annan jord. Genom rotade berg och rotat vatten. Genom rotad luft. För också luften hänger stilla över frukostbordet, vind spunnen i vind, luft knuten i luft som pressat sig hungrigt mot väggarna, som krupit in genom halvöppna munnar och slutna öronkanaler, och bundit sina osynliga nät mot hudens väggar.
Och här sitter vi. Hans ögon likt rotfrukter i det stilla ansiktet, nerverna klättrande genom den porösa morgonhuden, genom den fruktbara mänskliga jorden. Händerna redan växande in i morgonkaffet, fingrarna redan tecknade i koppens guldemalj, och koppen redan varmt pulserande av blod och kött. Håret sammanflätat med luften. Blickarna hårt snörda vid varandra, rotade i vanan och tristessen, i sega klösande rötter som gnisslande ger vika när vi vrider oss bort. Här äter vi oss genom morgontimmarna medan våra rotsystem äter sig genom stillheten.

Endast den vita skjortan du har lämnat ligger oankrad vid soffans fötter. Mjuk och lätt, vaggande i luftdraget som om du fortfarande andandes under dess skira vita skinn. Viktlös bomull, klar att lyfta vilket ögonblick som helst i den stilla brisen och smattrande glida upp genom stillaståndet och ut genom fönstret eller dörren, eller vilken öppning som än leder bort just idag. Bort, denna frånvarons odefinierade destination, annorstädes. Och platslösa finner vi andra oss lämnade kvar. Kvar, detta kvar också ett hem att mäta ut, också en oidentifierad plats att slå läger på. Här kämpar vi mot morgondagen, mot uppbrott, saknad och apati, med fotsulorna grävande genom hallmattan och brosket likt spjutspetsar borrande ner i underjorden.