torsdag 28 augusti 2008

MISSA PRO DEFUNCTIS, TORSDAGMORGON I ETT LITET SKABBIGT RUM I TOLL CROSS

Min skräck för myndigheter är så djupt rotad att jag, på väg upp till en viss instititution för en informell intervjuv, (i huvudsak i syfte att klaragöra att jag är jag) ögnar de passerande bilarna, kalkylerande potentiella olyckor att skjuta upp mitt möte med. Döden, om än komplicerad, slår upp sina nödutgångar längst gatan: broräcken, rep och krossat glas med den gröna skylten hägrande blinkande över. Morgonen spenderas över en kopp kaffe som får nerverna att puttra och rasslar igång kroppen likt olja över en rostig plåtuniform. Jag spelar min repertoar av klassiska requiems på högsta volym, fastän requies, vila, knappast står på agendan, snarare den långa stigen upp till galgen, där sanden trampas upp av de ändlösa skarorna, och lägger sig torr och kvävande likt sandpapper mot läpparna. Kyrie eleison. Från Mozarts mytomspunna dynamiska dödskomposition med dess kraftfulla körer, confutatis confutatis, via Verdi's sublima Manzoni Requiem till Berlioz grava kyrie, vars skalor sorgset skrapar naglarna mot desperationen. Likt en musikalisk palett över människans sista böner om förlåtelse, spinnande mellan smärta, sorg, skräck och evig ro. Absolve, Domine. Och så diskar jag koppen. Mozarts dundrande körer dränkande ljudet av vattnet. Dränkande rummet i sakral betydelse. Requiem æternam dona eis, Domine, et lux perpetua luceat eis. Jag har samlat mina papper, mitt testamente till datum över J's nya skinnsoffa i köket. Detta magra arv. Denna märkliga lott att finna sig dragen till en intervjuv för att bevisa sin person, för att svära över sin identitet och tragglande söka igenom sina "handlingar" på jakt efter faktiska bevis över att man verkligen existerat, att man verkligen levt det liv man levt. Kanske är det dess förbannade dödsmässor, men jag finner mig dragen till den yttersta porten, och jag står där och bankar tomhänt. Här är jag, angus dei, ta emot mig. Dörren slår gnisslande upp och jag stiger in i det lilla metallschaktet till hiss och trycker desorienterad på en av pilarna, upp eller ner?, spegelbilden spöklikt stirrande tillbaka ur den deformerade plåten. Och på andra sidan slår Gud upp dörren, skjuter ut den ergonomiska stolen på andra sidan bordet och räcker fram sin enorma translucenta handflata, papper? Papper? Papper. Pass, arbetsintyg, bostadsbevis. Inte det? Han rynkar pannan. Vem kommer tomhänt till himlen? Domine, Rex Gloriae, viskar jag. Han skakar på huvudet, pillar på den lilla silverknappen han har fästad vid den spymönstrade blusen, kalla mig Rex. Den dundrande orkestern kaskaderar likt en öronbedövande tsunami av körer över det torra kontorslandskapet. Den sandbruna mattan, det tunga stämplade pappersarbetet, över Gud och Djävulen i svart vid bordet intill och över Kerberos som obarmhärtigt skäller nere från gatan. Satans byracka. Kyrie eleison, kyrie eleison. Namn, frågar Gud. Johanna, viskar jag. J-O-H-A-N-N-A. Födelsedatum? Och med de upplysta fingertopparna likt brinnande skuggor bakom papprena stämplar Gud de tre ark jag tagit med mig och skjuter dem över bordsskivan, sign here please. Hans händer likt smält guld. Domine, salva me! Och krafsar dit mitt namn. Det här är jag. Och Gud nickar och höjer sitt pekande finger vars proportioner förvrids av ljuset, den smältande huden tycks droppa ner över mig, lämnar flottiga märken över den finklippta mattan, och svämmar ut över kontorslandskapet. Hissen ner rasslar. Entrens matta är grön. Och utanför har Kerberos, en terrier, somnat på trottoaren.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag har inga ord för det här inlägget. Mitt liv är min musik. Jag skulle kunna nynna något ... men inget täcker det jag vill säga. Jag tycker ditt inlägg är gudomligt vackert. Som om vore detta drama, denna text, musikalisk i sitt tysta. Vackrare har jag inte läst. Sartre skulle rysa över beskrivningen om valmöjligheternas dödsångest. Din förtrogne. E.

J sa...

E, tack. Jag önskar jag kunde höra din musik. /j

Anonym sa...

Jag instämmer till fullo. Något av det vackraste jag läst. Ryser. A-M