söndag 10 augusti 2008

...

Skuldkänslan är ett cocktailbär i livets drink, förklarar jag för V på väg hem över kullerstenarna vid High Riggs dystra lägenhetskomplex i brutal skokartongs-arkitektur. Här ligger soporna exibitionistiskt uppradade över trottoarerna, och genom de fyrkantiga lägenhetsfönstren hörs ömsom burkig 90-tals pop, ömsom ljudet av spolande diskvatten och de avklippta meningarna i ett äktenskapligt gräl. V rullar handen i luften och räcker över ett osynligt glas. Would you like a bit of guilt with that, Sir. Just a wee drop of guilt to enhance the flavour. Båda dämpade av en av dessa dagar som aldrig tycks vilja passera, är den yttersta lasten, ändå misslyckandet att underhålla omvärlden, att ohämmat dränka stolen och skrivbordet, pennan man håller, pappret och varje litet föremål man rör vid i den tunga sega svartvita melankoli men själv knegar fram igenom. Den bleka nyanslösa paletten av grått, gråvitt och svart. Och så sköljer vi ner det där lilla grällröda bäret och slickar oss om läpparna. Förlåt.

6 kommentarer:

annemarie sa...

Till vem... känn ingen skuld. Det är så tungt. Bär moln om det handlar om mig. A-M

A sa...

Skuldkänslan och hoppet går hand i hand. Som själens Yin och Yang lämnar de oss aldrig. / A

annemarie sa...

Bär skuld för det du kan göra något åt, inte skuld för det som gnager dig sönder och samman. Om skulden medför något nytt och befruktar livet är den kanske nyttig, annars ... slå dessa tankar ur hågen. Svälj den absolut inte...spotta ut kärnan, trampa ned den i en vattenpöl och gå vidare. Jag vill aldrig finnas i någon människas hjärta, tanke som skuld. Jag vill ha vingar i en människas tankar om mig. A-M

J sa...

Det handlar inte om dig så klart. Det handlar mest om att man ibland vill gå till jobbet och sitta i ett hörn osedd, men livet vill sig inte alltid så.

annemarie sa...

Trodde jag inte heller, jag menar bara att skuld alltid är en relation. Jag skrev mest mina egna tankar. A-M

N sa...

Skuld utan mening eller utsträckning tyder i alla fall på att man äger en moral. Naturligtvis bör man känna sig skyldig, om inte annat för att man är vid liv. Något pris borde livet ha. Det är värre att få något och inte kunna ge något tillbaka, än att något tas ifrån en. Gud är död, så vem skall vi nu rikta vår skuld mot?