På väg ner till F-Street genom den heta dagens efterlämnade nattdimma hittar jag en fempundare på trottoaren. Och plockar upp den och nickar tacksamt upp i mörkret, en honnör till natten. Att finna kringslängda slantar på gatan och att ha för vana att söka efter dessa små oväntade gåvor är något jag plockat upp från J. J som lyckats inreda vår gamla lägenhet från gatan, antika stolar, skira porslinskoppar, 50-tals telefoner och en ganska imponerande samling 40-tals rör-radio-apparater. Ändå, slår det mig, när jag nyrik fortsätter fram över New Towns kullerstenar att konsten att upptäcka pengar på gatan är svårare att lära än först kan tyckas. En sedel är inte annat än en bit papper, dess färger däremot etsade i minnet, betingade med storslagenhet och frihet.
En serie falska lappar har passerat genom bokhandelns kassapungar i mina dagar. Eftersom vi är en samling idioter och utlänningar saknar drottningens aristokratiska leende direkta konnotationer. Vi skulle kunna ta emot allt av en sedels storlek. Vår mest fräcka bedragare betalade således sin bok med en kopierad flyer för en lokal hip-hop-artist. En tjugopundare i kopierat lila men istället för den nötta rojalisten, krönte en fet svart man i keps med en cigarr mellan de v-tecknade fingertopparna sedeln. En så ohämmat blatant lurendrejare kunde inte annat än uppskattas och Gangstan nålades upp på anslagstavlan som ett varnande exempel, med D's kapitäler i blyerts över den självbelåtna rapparansiktet: THIS IS NOT THE ENGLISH QUEEN. (Rat-ta-ta-ta-tam!)
Faktum kvarstår att valuta i det moderna samhället blivit ett allt mer absurt fenomen. För tiden då mynten verkligen var värda metallen de präglades i är long gone. I Storbritannien kan din fattighet mätas i de mynt du plockar från gatan. Också de hemlösa låter en-pencen ligga. I själva verket finns en lag som förbjuder nedsmältning av kopparmynten i Storbritannien eftersom dessa skräpmynt gått varvet runt och tillslut blivit värda mer i sin ursprungliga form, kopparen. För allt värde är givetvis relativt. Och skenbart. Guldmynt är knappast präglade i guld, silver inte i silver. Liksom det egentliga värdet på de varor vi köper för våra pengar idag också i hög grad är maskerat. Vi godtar prislappen som en värdemätning, medan båda arbetsinsatsen bakom varan och dess material och kvalitet i viss utsträckning är höljt i dunkel. Marknaden i sig har tillslut blivit lika symbolisk som dess valuta.
För konsten har det här gränslandet alltid varit spännande att beträda. För avklädandet av det uniforma, och upprättandet av det individuella ur det auktoritärt standardiserade, är också en möjlighet att återupprätta värde ur något i grunden värde- och meningslöst. Och så kan jag inte annat än nicka åt vår karismatiske counterfeitist på köksväggen bland de antika böckerna, för någonstans under den sänkta baseball-skärmmössan vilar en lång historia av humoristiskt konstnärsskap.
Det var av en slump jag en tid tillbaka ramlade över sidan för the Hobo Nickel Society. En smått kaotisk sida tillägnad den exonumiska obskyritet som är "hobo nickels" kommit att bli, men en perfekt illustration av valutans absurdism. Dessa femcentare var de penninglösas sätt att prägla sig själva in i historien, och att prägla ett värde i något värdelöst. Bland de välkända amerikanska femcentarna med indianansiktet och baksidans buffalo, myntat runt 1913 i design av James E. Fraser, har således genom historien en hel del jokrar smugit sig in. Män från gatan, hemlösa, luffare och arbetare, som i ett parallellt universum organiserat sina egna politiska maktstrukturer, och återerövrat sin egen valuta och dess värde genom att karva in sina egna ansikten eller sina vänners för hand i nickeln. I luffarnas fria tolkning kunde indianens ansikte smälta över i en kvinnas, en clowns eller en lokal celebritet och ur buffalons kraftiga rygg skrapades fram elefanter, tåg och samhällen. Och de konstnärliga mynten kunde sedan, trots nickelns relativt tomma värde, bytas mot ett mål mat, en sovplats eller en lift. För myntet erhöll sitt värde först då det upphörde att vara ett mynt och säljer idag inte sällan för sexsiffriga nummer på auktioner. Samlare har sammanställt de olika konstnärernas historier, jagande mynten över statsgränserna: Weasel's otålig slarviga karvande, Bo som skadade handen när han karvade och adapterade en ny slagverksteknik, Peanut Ears distinkt karvade jordnötsöron och förstorade näsborrar, den tidiga konstnären No Neck vars samtliga skapelser saknar nacke, huvudet vilande likt en tung sten på kragen, och Smoothie som alltid filade sina mynt släta innan han tecknade sina ansikten i dem. Ett mynt är ett mynt, är ett mynt är ett mynt? Ett svar på en trött klichée, är det avklädda myntet det plötsliga uppdagandet av ett verkligt ljud ur en länge upprepad fras, som när vi som barn om och om igen repeterade gaffel, gaffel, gaffel, tills vi tillslut verkligen hörde ljudet och förvirrat stirrade på våra vänner och flinade, gaffel, så märkligt?
Jag rör mig hemåt med min nyfunna rikedom. Likt alla hittade slantar är det psykologiskt icke-existerande pengar, pengar som aldrig skulle varit, och som således befrias av ansvar. Till för att försvinna. Till för att ersättas i annars otillåtna gåvor. Barerna är öppna till fem under augusti-festivalen. Ljusen slår ut likt romber över trottoaren. Dimman klibbar mot armvecken. Kylan kryper upp med ryggen likt en våt hand. Livets vatten, någon, jag bjuder, och så, när vi avslutar är vi åter tillbaka på det behagliga nollstrecket. En pence på fickan, en sup rikare.
Hobo Nickel Society.
En serie falska lappar har passerat genom bokhandelns kassapungar i mina dagar. Eftersom vi är en samling idioter och utlänningar saknar drottningens aristokratiska leende direkta konnotationer. Vi skulle kunna ta emot allt av en sedels storlek. Vår mest fräcka bedragare betalade således sin bok med en kopierad flyer för en lokal hip-hop-artist. En tjugopundare i kopierat lila men istället för den nötta rojalisten, krönte en fet svart man i keps med en cigarr mellan de v-tecknade fingertopparna sedeln. En så ohämmat blatant lurendrejare kunde inte annat än uppskattas och Gangstan nålades upp på anslagstavlan som ett varnande exempel, med D's kapitäler i blyerts över den självbelåtna rapparansiktet: THIS IS NOT THE ENGLISH QUEEN. (Rat-ta-ta-ta-tam!)
Faktum kvarstår att valuta i det moderna samhället blivit ett allt mer absurt fenomen. För tiden då mynten verkligen var värda metallen de präglades i är long gone. I Storbritannien kan din fattighet mätas i de mynt du plockar från gatan. Också de hemlösa låter en-pencen ligga. I själva verket finns en lag som förbjuder nedsmältning av kopparmynten i Storbritannien eftersom dessa skräpmynt gått varvet runt och tillslut blivit värda mer i sin ursprungliga form, kopparen. För allt värde är givetvis relativt. Och skenbart. Guldmynt är knappast präglade i guld, silver inte i silver. Liksom det egentliga värdet på de varor vi köper för våra pengar idag också i hög grad är maskerat. Vi godtar prislappen som en värdemätning, medan båda arbetsinsatsen bakom varan och dess material och kvalitet i viss utsträckning är höljt i dunkel. Marknaden i sig har tillslut blivit lika symbolisk som dess valuta.
För konsten har det här gränslandet alltid varit spännande att beträda. För avklädandet av det uniforma, och upprättandet av det individuella ur det auktoritärt standardiserade, är också en möjlighet att återupprätta värde ur något i grunden värde- och meningslöst. Och så kan jag inte annat än nicka åt vår karismatiske counterfeitist på köksväggen bland de antika böckerna, för någonstans under den sänkta baseball-skärmmössan vilar en lång historia av humoristiskt konstnärsskap.
Det var av en slump jag en tid tillbaka ramlade över sidan för the Hobo Nickel Society. En smått kaotisk sida tillägnad den exonumiska obskyritet som är "hobo nickels" kommit att bli, men en perfekt illustration av valutans absurdism. Dessa femcentare var de penninglösas sätt att prägla sig själva in i historien, och att prägla ett värde i något värdelöst. Bland de välkända amerikanska femcentarna med indianansiktet och baksidans buffalo, myntat runt 1913 i design av James E. Fraser, har således genom historien en hel del jokrar smugit sig in. Män från gatan, hemlösa, luffare och arbetare, som i ett parallellt universum organiserat sina egna politiska maktstrukturer, och återerövrat sin egen valuta och dess värde genom att karva in sina egna ansikten eller sina vänners för hand i nickeln. I luffarnas fria tolkning kunde indianens ansikte smälta över i en kvinnas, en clowns eller en lokal celebritet och ur buffalons kraftiga rygg skrapades fram elefanter, tåg och samhällen. Och de konstnärliga mynten kunde sedan, trots nickelns relativt tomma värde, bytas mot ett mål mat, en sovplats eller en lift. För myntet erhöll sitt värde först då det upphörde att vara ett mynt och säljer idag inte sällan för sexsiffriga nummer på auktioner. Samlare har sammanställt de olika konstnärernas historier, jagande mynten över statsgränserna: Weasel's otålig slarviga karvande, Bo som skadade handen när han karvade och adapterade en ny slagverksteknik, Peanut Ears distinkt karvade jordnötsöron och förstorade näsborrar, den tidiga konstnären No Neck vars samtliga skapelser saknar nacke, huvudet vilande likt en tung sten på kragen, och Smoothie som alltid filade sina mynt släta innan han tecknade sina ansikten i dem. Ett mynt är ett mynt, är ett mynt är ett mynt? Ett svar på en trött klichée, är det avklädda myntet det plötsliga uppdagandet av ett verkligt ljud ur en länge upprepad fras, som när vi som barn om och om igen repeterade gaffel, gaffel, gaffel, tills vi tillslut verkligen hörde ljudet och förvirrat stirrade på våra vänner och flinade, gaffel, så märkligt?
Jag rör mig hemåt med min nyfunna rikedom. Likt alla hittade slantar är det psykologiskt icke-existerande pengar, pengar som aldrig skulle varit, och som således befrias av ansvar. Till för att försvinna. Till för att ersättas i annars otillåtna gåvor. Barerna är öppna till fem under augusti-festivalen. Ljusen slår ut likt romber över trottoaren. Dimman klibbar mot armvecken. Kylan kryper upp med ryggen likt en våt hand. Livets vatten, någon, jag bjuder, och så, när vi avslutar är vi åter tillbaka på det behagliga nollstrecket. En pence på fickan, en sup rikare.
Hobo Nickel Society.
1 kommentar:
Den största rikedomen är orden. Vad kostar dina? Jag vill ha några ord, några meningar... Anne-Marie
Skicka en kommentar