Bussen är fylld med byggarbetare i neongula västar och hjälmarna nedskjutna i nacken. En ensam pojke köper en biljett till ändhållplatsen men stiger av utmed motorvägen och sätter sig och stirrar tomt från hållplatsens glasbås. Han bär en vitblå tracksuit och halva hans ansikte är sönderslaget och rudimentärt ihopsytt, det högra ögat totalt slutet med två vita tejpbitar fästad på vardera sida om den uppsvullna blå köttet. När vi rullar in genom underklass-surburbiat i Glasgows utkanter med dess igenspikade lägenheter, solblekta sopor i buskagen, sönderslagna möbler i parkerna, och underåriga föräldrar i uniformerade i träningsoveraller och crewcut snagg, gadgies, neds och chavs, passerar vi en ensam kvinna som pressad mot staketet till en tom park, skriker ut sin ilska, häftigt gestikulerande. J och jag har en gemensamt ledig måndag och väderlägsrapporten visar på en av dessa schizofrena skottska meterologiska fenomen som innebär regn fram till klockan ett och solklart vid klockan två. Bussen kryper fram längst uppdämda motorvägar, under en ojämn grå himmel, moln likt utrullad asfalt utanför rutan. Jag äter dadlar. J sover mot min axel, hans grånande lockar intrasslade i min skinnjacka. Bussens tryckande hetta smälter huden likt gummi. Glasgae likt ett eskapistiskt monster vid horisonten. Måndagsutflykt till ödelandet.
Gatorna luktar chip olja när vi stiger av vid Buchanon Street och långsamt betar oss ned mot de förfallna industri-områdena i södra Glasgow, på andra sidan floden Clyde. Krossande det grå vattnet, den tunga avspeglingen av himlen utsträckt både över och under oss, varnar J för denna Glasgows sällan besökta ingemansland. Stab-capital, minsann. Han skakar på huvudet. The Ice-cream wars, här i krokarna på 80-talet, rivaliserande glassförsäljare fasader för droghandel, en farsartad anekdot ur stadens kriminalhistoria. J lär i sin ungdom ha länsat det privata franska ostskåpet tillhörande mannen som låg bakom glasskriget, mördare turned författare, herr B, som efter att ha spenderat ett antal år i fängelset, gifte sin advokat och började importera brie och camenbert, ostar som min vän J alltså, olovligt underhöll sig med på något nyårskalas för femton år sedan. J stoppar försiktigt kameran i den nötta arméväskan och fortsätter vidare, snabba steg, alltid en halvmeter framför mig, den lilla huvudet bobbande upp och ner över den taniga kroppen. None the less, you don't want to be walking around here on your own...
Folksamlingarna blir glesare som vi rör oss längre från centrum. Och en efter en har butikerna slagit igen, dörrarna teglats upp, spikats igen, eller i de äldre husen försetts med ogenomträngliga metallplåtar. Endast krogarna står kvar, likt öppna hål i dessa ögonlösa fasader, små mörka tidlösa pubar med sänkta tak och stammisarna redan vid fyratiden lutade över trädiskarna. Det är som att äntra Tarkovski's zon, att tränga sig längre in i the Gorbals. Nästan varenda byggnad står tom, enorma gamla industrikomplex ur vars tak och sönderslagna fönster, växer träd, gräs och buskar, vaggande mot himlen, utsträckta ur dessa igenspikade fasader. Gamla reklamskyltar fortfarande hängande över tegelväggarna bakom gallerstaketen. En mur bär avtryck av en krossad bil. Gatornas marginaler är tecknade fulla med sopor: mayfair-paket, irn-bru burkar, kläder, skor, chipspaket och frigolitförpackningar. Luften är seg av avgas från de kringliggande motorvägarna ut ur stan. Det senviktorianska industriområdets röda tegel brinnande mot himlen. Dessa en gång så storslagna byggnader, nu moderna ruiner, vildvuxna trädgårdar, och tomma våningsplan. Barnen skjuter prick genom glasfönstrena. Klottrarna signerar. Och gamla affischer, cheap cheap cheap, best deals in town, everything must go!, flagnar sakta över den chippade stenen.
I slutet av synfältet tecknar sig den arkitektoniska evolutionen: en neoklassicistisk kyrkruin med hellenistiska kolloner, ett höghus med lådlika lägenheter och fasad som det sura regnet svett in sina tunga grå tårar i, och alldeles intill de säkert tio meter höga tornen av bråte efter en demolition, tunga cementblock, förvridna metallstänger, trä, tapeter och sand, som sträcker sig ut mot det öde stenlandskap som är evolutionens slutpunkt och krona, den öken som lämnas sedan varje spår av en byggnad avlägsnats. Den negativa ytan. Scenen påminner mig av Picassos långsamt nedbrutna skisser av tjurar, från det individuella djuret till det nästan linjära idén bakom öket i teckningar som fångar idén snarare än tinget, bilden nedbruten till sina minsta gemensamma nämnare, till två horn, fyra ben, rygg och mage. Knappt åtta linjer över ett vitt ark, likväl en tjur, onekligen. Och så, kyrka, höghus, bråte, intet, historien nedbruten i dessa klassiska termer av uppgång och fall. För att givetvis på nytt påbörja cykeln. J suckar, this was Edinburgh in the 80s, come 2015, yes, give it a few more years, and this wasteland will be gone, replaced by cheap housing estates, thought-less architecture slammed up to fill empty spaces, built for no one, by no one, to keep the economy running. Grand plans of rubbish... Runt hörnet av det stenklädda månlandskapet har någon dragit ut en par hundra svarta bildäck och tänt på dem. Gummits brända röda strängar påminner om tegellikt hår, krullande sig upp genom det kolsvarta fältet.
Och upp ur det enoma ödelandet sträcker sig den gamla tågrälsen, upprest över byggnaderna, i sekelskiftestegel som rullar ut sina tunga valv. De kraftiga pompösa broarna med deras tunga kurvade pelarverk gör det inte svårt att föreställa sig de industriella framgångsförhoppningar som låg bakom planerna. The age of steam's ambitiösa transportvisioner, produktivitet, effektivitet, och maskinell tilltro. Idag har dessa spår återtagits av naturen. Likt en bizarr lineär skog har rälsen sedan länge vuxit igen med spröda björkar och aspar, med ogräs och brännässlor. Den vildvuxna moderna floran spirar från broarna, från hustaken över vilka rälsen passerar, över motorvägarna och över själva Clyde, där den gamla rälsen är en av de många strängar som spelas av den smutsiga floden.
Och kanske är det sorgligaste just detta, att Gorbals, vars rötter sträcker sig tillbaka till femtonhundratalet under namnet Bridgend, broslutet, om vi skuvar klockan tillbaka skulle ha varit ett mindre viktorianskt mästerverk. Ett storslaget industriområde med rader av kullersten och gathörn upplysta med glaskupade gaslyktor. Av pompösa viktorianska byggnadskomplex, storslagen somber klassisk stenarkitektur av Skottlands främsta arkitekter.
Den illa omhändertagna kyrka som sträcker sig upp mellan höghuskomplexen, bidande sin tid i väntan på demolering, och de enorma stenöknar som lämnats likt rösen över redan rivna byggnader, visar sig vara byggd av Glasgows främsta viktorianska arkitekt, Alexander Greek Thomson, 1856, ett litet A-listat arkitetonisk mästerverk av en man som eklektiskt kryddade den samtida diskreta designen med egyptiska och grekiska influenser: The Caledonia Church, övergiven och lämnad att förfalla 1962 sedan the Gorbals avbefolkats och Thomsons kyrka lämnats utan församling. Och sedan 70-talets Glasgow sett den utarmning av äldre arkitektur till förmån för det snabba uppresandet av cementblockshus och brutalisktiska kontorskomplex med svärtade glasfasader som också Stockholms city mötte, och som nu osörjda långsamt åter ska rivas ner och nybyggas, reser sig denna gamla stenkyrka i ett ödeland. Och med förfall följer förfall. En ledsam tristesse, där allt som faller tillåts ligga, och allt som raseras lämnas orört. Det är märkligt att följa ett områdes uppgång och fall. Att resa genom tiden, promenera genom industriellt framtidshopp, det sena nittonhundratalets sopstrejker, upplopp och ambitiösa artiktektoniska vandalism för att hamna här och nu, på semester i den samtida letargin och uppgivenheten.
Gatorna luktar chip olja när vi stiger av vid Buchanon Street och långsamt betar oss ned mot de förfallna industri-områdena i södra Glasgow, på andra sidan floden Clyde. Krossande det grå vattnet, den tunga avspeglingen av himlen utsträckt både över och under oss, varnar J för denna Glasgows sällan besökta ingemansland. Stab-capital, minsann. Han skakar på huvudet. The Ice-cream wars, här i krokarna på 80-talet, rivaliserande glassförsäljare fasader för droghandel, en farsartad anekdot ur stadens kriminalhistoria. J lär i sin ungdom ha länsat det privata franska ostskåpet tillhörande mannen som låg bakom glasskriget, mördare turned författare, herr B, som efter att ha spenderat ett antal år i fängelset, gifte sin advokat och började importera brie och camenbert, ostar som min vän J alltså, olovligt underhöll sig med på något nyårskalas för femton år sedan. J stoppar försiktigt kameran i den nötta arméväskan och fortsätter vidare, snabba steg, alltid en halvmeter framför mig, den lilla huvudet bobbande upp och ner över den taniga kroppen. None the less, you don't want to be walking around here on your own...
Folksamlingarna blir glesare som vi rör oss längre från centrum. Och en efter en har butikerna slagit igen, dörrarna teglats upp, spikats igen, eller i de äldre husen försetts med ogenomträngliga metallplåtar. Endast krogarna står kvar, likt öppna hål i dessa ögonlösa fasader, små mörka tidlösa pubar med sänkta tak och stammisarna redan vid fyratiden lutade över trädiskarna. Det är som att äntra Tarkovski's zon, att tränga sig längre in i the Gorbals. Nästan varenda byggnad står tom, enorma gamla industrikomplex ur vars tak och sönderslagna fönster, växer träd, gräs och buskar, vaggande mot himlen, utsträckta ur dessa igenspikade fasader. Gamla reklamskyltar fortfarande hängande över tegelväggarna bakom gallerstaketen. En mur bär avtryck av en krossad bil. Gatornas marginaler är tecknade fulla med sopor: mayfair-paket, irn-bru burkar, kläder, skor, chipspaket och frigolitförpackningar. Luften är seg av avgas från de kringliggande motorvägarna ut ur stan. Det senviktorianska industriområdets röda tegel brinnande mot himlen. Dessa en gång så storslagna byggnader, nu moderna ruiner, vildvuxna trädgårdar, och tomma våningsplan. Barnen skjuter prick genom glasfönstrena. Klottrarna signerar. Och gamla affischer, cheap cheap cheap, best deals in town, everything must go!, flagnar sakta över den chippade stenen.
I slutet av synfältet tecknar sig den arkitektoniska evolutionen: en neoklassicistisk kyrkruin med hellenistiska kolloner, ett höghus med lådlika lägenheter och fasad som det sura regnet svett in sina tunga grå tårar i, och alldeles intill de säkert tio meter höga tornen av bråte efter en demolition, tunga cementblock, förvridna metallstänger, trä, tapeter och sand, som sträcker sig ut mot det öde stenlandskap som är evolutionens slutpunkt och krona, den öken som lämnas sedan varje spår av en byggnad avlägsnats. Den negativa ytan. Scenen påminner mig av Picassos långsamt nedbrutna skisser av tjurar, från det individuella djuret till det nästan linjära idén bakom öket i teckningar som fångar idén snarare än tinget, bilden nedbruten till sina minsta gemensamma nämnare, till två horn, fyra ben, rygg och mage. Knappt åtta linjer över ett vitt ark, likväl en tjur, onekligen. Och så, kyrka, höghus, bråte, intet, historien nedbruten i dessa klassiska termer av uppgång och fall. För att givetvis på nytt påbörja cykeln. J suckar, this was Edinburgh in the 80s, come 2015, yes, give it a few more years, and this wasteland will be gone, replaced by cheap housing estates, thought-less architecture slammed up to fill empty spaces, built for no one, by no one, to keep the economy running. Grand plans of rubbish... Runt hörnet av det stenklädda månlandskapet har någon dragit ut en par hundra svarta bildäck och tänt på dem. Gummits brända röda strängar påminner om tegellikt hår, krullande sig upp genom det kolsvarta fältet.
Och upp ur det enoma ödelandet sträcker sig den gamla tågrälsen, upprest över byggnaderna, i sekelskiftestegel som rullar ut sina tunga valv. De kraftiga pompösa broarna med deras tunga kurvade pelarverk gör det inte svårt att föreställa sig de industriella framgångsförhoppningar som låg bakom planerna. The age of steam's ambitiösa transportvisioner, produktivitet, effektivitet, och maskinell tilltro. Idag har dessa spår återtagits av naturen. Likt en bizarr lineär skog har rälsen sedan länge vuxit igen med spröda björkar och aspar, med ogräs och brännässlor. Den vildvuxna moderna floran spirar från broarna, från hustaken över vilka rälsen passerar, över motorvägarna och över själva Clyde, där den gamla rälsen är en av de många strängar som spelas av den smutsiga floden.
Och kanske är det sorgligaste just detta, att Gorbals, vars rötter sträcker sig tillbaka till femtonhundratalet under namnet Bridgend, broslutet, om vi skuvar klockan tillbaka skulle ha varit ett mindre viktorianskt mästerverk. Ett storslaget industriområde med rader av kullersten och gathörn upplysta med glaskupade gaslyktor. Av pompösa viktorianska byggnadskomplex, storslagen somber klassisk stenarkitektur av Skottlands främsta arkitekter.
Den illa omhändertagna kyrka som sträcker sig upp mellan höghuskomplexen, bidande sin tid i väntan på demolering, och de enorma stenöknar som lämnats likt rösen över redan rivna byggnader, visar sig vara byggd av Glasgows främsta viktorianska arkitekt, Alexander Greek Thomson, 1856, ett litet A-listat arkitetonisk mästerverk av en man som eklektiskt kryddade den samtida diskreta designen med egyptiska och grekiska influenser: The Caledonia Church, övergiven och lämnad att förfalla 1962 sedan the Gorbals avbefolkats och Thomsons kyrka lämnats utan församling. Och sedan 70-talets Glasgow sett den utarmning av äldre arkitektur till förmån för det snabba uppresandet av cementblockshus och brutalisktiska kontorskomplex med svärtade glasfasader som också Stockholms city mötte, och som nu osörjda långsamt åter ska rivas ner och nybyggas, reser sig denna gamla stenkyrka i ett ödeland. Och med förfall följer förfall. En ledsam tristesse, där allt som faller tillåts ligga, och allt som raseras lämnas orört. Det är märkligt att följa ett områdes uppgång och fall. Att resa genom tiden, promenera genom industriellt framtidshopp, det sena nittonhundratalets sopstrejker, upplopp och ambitiösa artiktektoniska vandalism för att hamna här och nu, på semester i den samtida letargin och uppgivenheten.
2 kommentarer:
Det är som om dina bokstäver vinglar omkring, rostar i ett gammalt F, bränns sönder i meningsbörjan och meningsslut, som om själva ditt ordbygge raseras i sin berättelse. Som vore din berättelse en plats. Som om man vore där och petade i soporna, och letade sig över fallna väggar, som om... vilken makt ditt språk har att gestalta, Anne-Marie
Jag har läst, men måste läsa igen när ingen försöker tala med mig, inga telefoner ringer och ingen hunger pockar. Den här texten måste få tid...
Skicka en kommentar