Sedan jag träffade JM, har jag liksom han, börjat ta för vana att slå på Malcolm Laycock's Swing timme på BBC2 varje söndag klockan tio. Likt alla ur den äldre skolan brittiska radiopresentatörer har han den mildaste av röster och en knivskarp välartikulerad engelska. Därtill en sann entusiasts ödmjukt pretentiösa specialist kunskaper i big band jazz och obskyra swing hits från tjugotalet. Endast Laycock kan i förbifarten lista katalognumren till varje spelat spår och med självklarhet förklarat att han givetvis spelar den ursprungliga mono-tappningen som om han talade om ett årgångsvin. Förra veckan rasslade JM fram Gene Krupas Drumboogie (katalognummer AVC 943) och Tommy Dorset Orchestra's Watcha Know Jo (katalog nummer PD 89810) på sin lilla träradio. Jag ledde pardansen och rökte medan jag skruvade honom över golvet och JM knäppte spasmodisk likt en spratteldocka var gång jag släppte taget om hans händer. Så det är väl med en viss känsla av otrohet jag repriserar söndagstimmen i ensamhet i soffan i mitt rum, sedan jag missat JM's tvåradig meddelande igår: Sunday night is SWING NIGHT! Got your dancing shoes on? mottaget 20:46.
Och när Laycocks smörlena introduktion glider över i öppnande Turkish Towel med Savoy Havana Band, katalognummer (PPCD 78120) och jag vaggar av och an mot skinnsoffan, så får jag en känsla av att dansa på ett berg av sand, varje rörelse omöjlig att skilja från det fina grusets. Är det jag som rör mig uppåt, eller sanden som rasar nedåt? Och samtidigt sitter vi onekligen nedgrävda och rotade med tårna spirande genom den lösa sanden som långa blodfyllda kroppsliga rötter. Det är märkligt hur vi knyts till varandra, till platser och förpliktelser. Och hur vi, om än lojala, finner också de mest naturliga uppbrott genomgås med en krypande känsla av osedlighet, av otrohet. För liksom Laycock's söndagsradio känns som själslig onani i ensamhet, känner jag mig märkligt otrogen varje morgon jag vaknar i en annan säng än min egen och om morgnarna kommer krypande tillbaka till mitt eget rum för morgonkaffet och stöter på antingen V eller S och liksom ursäktande förklarar att jag inte varit hemma. Som om mitt hem vore en väntande make, och madrassen vridit sig sömnlös i min frånvaro, kuddarna kalla och bleka av sömnlöshet och täcket sittande förebrående på sängkanten, skakande på huvudet, and where have you been? Och det är samma känsla av smutsig otrohet jag upplever när jag kvart i åtta rör mig förbi bokhandeln, på väg hem från ett pass på mitt nya extrajobb, som min ekonomiska situation tvingat mig axla, och halvvägs upp the West Port springer in i D som ler ett av sina plågsamt artiga leenden och påpekar att jag ser ut som en gast i regnet, med mitt bleka ansikte och halsduken virad likt en turban runt huvudet.
Och nu sitter jag här med alla beslut i händerna och en barnslig önskan att få spilla ut dem över golvet. En önskan att stanna här i sängen och betrakta världen rasa samman. Sitta bredvid J madrasskanten och se den dekandenta nihilismen på vita duken över vardagsrumsväggen: Där slog klockan och dörrarna till butiken slås upp, och där, där inser de att jag inte kommer, att jag aldrig mer kommer, där ringer upp mig och där får de inget svar, J pekar och skrattar, och vänta, vänta, där avskedas jag. Och sedan vidare, nästa tablå, hyresvärden som anländer till det uttömda rummet på jakt efter nästa månads hyra, som förvånat gläntar på dörren, hallå, och som knakande kliver in över trägolvet, Johanna? och som slår igen dörren efter sig och går och sätter i en annons i den lokal tidningen, Rum £270/månad, Rökare tillåten, Centralt läge, J applåderar, vidare, vidare. Nästa scen, läkarmottagningen genom vars väntrum speakerrösten om och om repeterar mitt namn och sedan utan att vänta, utan att sakna mig, övergår i någon annans namn, någon annan ung kvinnans kropp som rycker till vid tilltalet, kramar handväskan i knät och oroligt reser sig. Och sedan vännerna som långsamt tappar intresse, JM som väntar på the Argyle, vars stamgäster efter några dagar frågar Whatever happen to that bird of yours? och JM som tillslut tvingas resignera, the bitch just disappeared.
Trots alla dessa trådar som håller livet på plats, som styr oss likt en marionettkonstnär, går det inte att förneka att dockan just nu saknar ryggrad och stomme. Det är ett slappt skinn att klä på sig varje morgon, att försiktigt hänga upp i alla krokar och förpliktelser. Jag väntar på att livet ska lägga sig till ro igen. Jag väntar på tristess och ennui. Och givetvis, till Laycock's nästa timme, på söndag, denna hägrande dag av mening och förutsägbarhet.
Och när Laycocks smörlena introduktion glider över i öppnande Turkish Towel med Savoy Havana Band, katalognummer (PPCD 78120) och jag vaggar av och an mot skinnsoffan, så får jag en känsla av att dansa på ett berg av sand, varje rörelse omöjlig att skilja från det fina grusets. Är det jag som rör mig uppåt, eller sanden som rasar nedåt? Och samtidigt sitter vi onekligen nedgrävda och rotade med tårna spirande genom den lösa sanden som långa blodfyllda kroppsliga rötter. Det är märkligt hur vi knyts till varandra, till platser och förpliktelser. Och hur vi, om än lojala, finner också de mest naturliga uppbrott genomgås med en krypande känsla av osedlighet, av otrohet. För liksom Laycock's söndagsradio känns som själslig onani i ensamhet, känner jag mig märkligt otrogen varje morgon jag vaknar i en annan säng än min egen och om morgnarna kommer krypande tillbaka till mitt eget rum för morgonkaffet och stöter på antingen V eller S och liksom ursäktande förklarar att jag inte varit hemma. Som om mitt hem vore en väntande make, och madrassen vridit sig sömnlös i min frånvaro, kuddarna kalla och bleka av sömnlöshet och täcket sittande förebrående på sängkanten, skakande på huvudet, and where have you been? Och det är samma känsla av smutsig otrohet jag upplever när jag kvart i åtta rör mig förbi bokhandeln, på väg hem från ett pass på mitt nya extrajobb, som min ekonomiska situation tvingat mig axla, och halvvägs upp the West Port springer in i D som ler ett av sina plågsamt artiga leenden och påpekar att jag ser ut som en gast i regnet, med mitt bleka ansikte och halsduken virad likt en turban runt huvudet.
Och nu sitter jag här med alla beslut i händerna och en barnslig önskan att få spilla ut dem över golvet. En önskan att stanna här i sängen och betrakta världen rasa samman. Sitta bredvid J madrasskanten och se den dekandenta nihilismen på vita duken över vardagsrumsväggen: Där slog klockan och dörrarna till butiken slås upp, och där, där inser de att jag inte kommer, att jag aldrig mer kommer, där ringer upp mig och där får de inget svar, J pekar och skrattar, och vänta, vänta, där avskedas jag. Och sedan vidare, nästa tablå, hyresvärden som anländer till det uttömda rummet på jakt efter nästa månads hyra, som förvånat gläntar på dörren, hallå, och som knakande kliver in över trägolvet, Johanna? och som slår igen dörren efter sig och går och sätter i en annons i den lokal tidningen, Rum £270/månad, Rökare tillåten, Centralt läge, J applåderar, vidare, vidare. Nästa scen, läkarmottagningen genom vars väntrum speakerrösten om och om repeterar mitt namn och sedan utan att vänta, utan att sakna mig, övergår i någon annans namn, någon annan ung kvinnans kropp som rycker till vid tilltalet, kramar handväskan i knät och oroligt reser sig. Och sedan vännerna som långsamt tappar intresse, JM som väntar på the Argyle, vars stamgäster efter några dagar frågar Whatever happen to that bird of yours? och JM som tillslut tvingas resignera, the bitch just disappeared.
Trots alla dessa trådar som håller livet på plats, som styr oss likt en marionettkonstnär, går det inte att förneka att dockan just nu saknar ryggrad och stomme. Det är ett slappt skinn att klä på sig varje morgon, att försiktigt hänga upp i alla krokar och förpliktelser. Jag väntar på att livet ska lägga sig till ro igen. Jag väntar på tristess och ennui. Och givetvis, till Laycock's nästa timme, på söndag, denna hägrande dag av mening och förutsägbarhet.
3 kommentarer:
Bilden Jos, bilden... det värker i hela mig... det gör vackert ont. A-M
Jag vet, den är så absurd.
Den liksom svävar i intighet, väntar på...och jag står som betraktaren utanför bilden, bakom gardinen och kikar ut, oroligt undrande vart hon blev av.
Skicka en kommentar