onsdag 3 september 2008

EXIL


Ät mig då, ät mig, ni hungriga väggar!
Ät mig, svältande golv!
Middag fönster, slå er till bords!
Feast on me, friends, tables and chairs!

Jag drömmer om en meterlång kräftlik insekt som långsamt och makligt sitter vid fotändan av min säng och fingrar sina långa spröt över mina anklar. There you are, säger jag som om jag sökt efter honom en längre tid, I knew you where there.

När jag vaknar spinner en liten insekt av och an under den glaskupol som mitt dricksglas bildat. En sorts gudomlig arkitektur som solen penetrerar i hettan. Jag längtar efter ett hem. Märk dock, inte hem.

8 kommentarer:

Kersti sa...

Du hemlösa, jag ser dig dra gata upp och gata ner med insekten som sällskap. Skrivbordet på släp gör långa spår i asfalten. Det regnar inte, hur kommer det sig. Alltid regn i Skottland.

annemarie sa...

Jag vet känslan. Jag vet känslan. A-M

J sa...

Kersti - precis så. Rumlande över kullerstenen, med rasslande bagage, likt en av julaftonsgastarna i Dickens Carol. Jag orkar inte riktigt mer.

J sa...

am - förmodligen inte. jag är i helvetet. jag hatar det här rummet. kunde jag klösa sönder tapeterna skulle jag göra det. dessvärre är jag nagelbitare. jag packade upp alla mina böcker igår. nu får jag väl packa ner dem igen. upp ner upp ner upp ner helvete och mina vindlingar etc. sen satt jag och stirrade ner i golvbräderna jagande efter rörelse. om jag bara kunde se dem, kliande över hela kroppen, gick ut för att ringa från telefonautomaten, inget svar, gick hem och satt sömnlös framför lampan, artificiellt ljus för att aldrig få natt och aldrig väcka jävlarna, åh hej, ännu en sömnlös dag, paranoia kring kläder, paranoia kring möbler, paranoia kring dator, stolar, golv, väggar, svarta fläckar, vita fläckar, liv. Yay, låt oss vara vakna en natt till fast de äter en likförbannat och sen gå och jobba och låtsas som ingenting.

annemarie sa...

De är fördjävliga de där vägglössen. Tänk att de är tillbaka. Om de ändå vore golvlöss så att man kunde trampa på dem. Om de ändå var synliga så att man fick ge igen. Jag lider med dig unga vackra kvinna. Packa dina väskor och lämna genast det där gnagarstället... vi behöver dina ord och berättelser. Om vägglusen äter upp dig så blir det ju inget kvar att läsa. Stick, som getingen. Ge igen, som spindeln. Anne-Marie

J sa...

AH, existentialism säger jag, valet, valet, pah, inte då... Och att flytta, om det vore så enkelt.

JM sa...

Jag vet allt om den känslan... - min teori är att ibland beror den på något inom en person som aldrig kan tillfredsställas men ofta och detta är svårare att inse beror den på att en person är på fel plats och genast måste ta sig därifrån.

A sa...

jm - Jag tror på din teori.
j - kärlek till dig från mig./A