måndag 15 september 2008

TVÅ QUIJOTSKA PIKARESKER OCH EN IDENTITET DEL 1

KAPITEL ETT
i vilken är beskrivet vår hjältinnas och hennes trogna följeslagares äventyr på Skatteverket

Så sätter vi alltså av
i den gråa wolkswagen, så snart vår simpla morgonrutin avklarats, jag och min ömma moder, en av de få som ännu kan byråkratiskt bevisa min existens. På jakt efter väderkvarnar, doppelgängare och dokument. Vässa lansen moder, hjälp mig på med rustningen och krön mig i den tunga hjälmen, stå på pedalen, gasa rosinante! Mitt eget bekanta ansikte gäckande i fjärran, i backspegeln, och bakom kungsholmens fönsterglas, likt en flyende tvilling, en hägring i den existentiella öknen, när vi styr ut. Jag har framgång i blicken och existentiell hunger i magsäcken. Stolta moder, exklamerar jag, min vän och väpnare Anne-Marie, skåda där, skymtar jag inte min dubbelgångare och pendang, vid Gud, vi måste skynda! Och min åldrade chaufför förtvivlat kramande tyglarna. Vad, dotter? Det bleka ansiktet vid vägens slut, den svängande kroppen, jag ber, hon suckar, Gud förbarma sig, för där står inte annat än den de bleka stenväggarna till Skatteverket, där svänger inte annat än de tunga glasdörrarna till entren. Alltmedan vår nytvättade Rosinante dikterar vår väg med kvinnlig mekanisk röst: kör 300 meter, sen kör vänster, kör vänster, målet synligt till höger om tre hundra meter. Och jag i framsätet kramande mina papper, med min andalusiska basker neddragen över öronen och mina nyss avklippta kalufs, jäktar på min eskort: På pedalen, moder, skynda, skynda, för tiden är kort!
Skatteskrapan reser sig ur dimman, likt en stjärna i en nattsvarthimmel, dess fönsterglas brinnande i septembersolen, likt stora speglar i brunt guld. Och innanför de kraftiga dörrarna, den frenetiska hymenopteriska kontorsfebrilitet som denna byråkratiska perpetuum mobile föder sig själv på. Trötta bönder i beiga fåtöljer ovana vid vår chivalierska framtonig och romantiska retorik väntar på skatteåterbäring, skuldlättnader eller, gud bevare, skuldbetyngnader. En maskin på väggen tilldelar oss ett nummer. Nåväl, vi väntar. Min kusk och garantoor redan upptagen med att studera den högst bisarra konst som spritts ut över lokalen, de små optiska illusioner som borrats fast vi väggarna. O Anne-Marie, låt dig ej förledas av dessa förföriska mönster, klagar jag, redan plågad av idén att min jakt likt dessa artistiska förvillelser ska anta omöjliga proportioner. Och siffrorna klagar ut med mig. Nummer tjugoåtta, tjugonio, figurerna tecknade i rött över konstorspelarna. Trettiotvå. Vid gud, det är vi! Till vapen, ma mere, du mitt trogna blod! Folkmassan betraktar oss tigande när vi paraderar upp till det lilla glasbåset. Och kvinnan där bakom biter redan den vita tandraden mot underläppen med ögonen halvt slutna under ljusrören. Lamporna ackompanjerar
rasslande hennes skrapande pennspets. Jag harklar mig och skanderar: Jag kommer tomhänt men jag begär inte annat än ett papper som säger att jag en gång fötts, ett papper som förklarar att jag finns. Och hennes ögon, den lömska ormen, krymper samman allt mer. Hon skjuter glasdörren åt sidan och skrapar de långa naglarna mot furuskivan, jakande med släpig röst. Vafalls. Min moder, den rationella, lugnt uppvisande sina kvalifikationer, sina ändlösa papper och kort med namn och fotografier. Jag är hennes mor. Kärringen skrockande förnöjt. Sluga sugga. Och sekunderna senare skjuter hon åter glaset åt sidan och vi motar det ännu varma arket över skrivbordet.
Och när vi åter sätter av ser jag henne igen, personen, jaget, egot, som vore hon mejslad i sten, kamouflerad mot de beiga granitväggarna, med huden marmorerad, smyger hon sig genom rummet; hennes ansikte flyter gäckande över de väntandes uttråkade anleten, hon stannar upp i deras ögon, nickar lekfullt igenkännande och jäktar vidare, rullar likt en siluettformad våg över glasrutan, över de röda siffrorna på pelarna och ut genom dörren; det är hon, det är jag. Snart, snart, jag jäktar på min trogna släkting, vidare, vidare, följ efter henne, där är hon, identiteten!

8 kommentarer:

A sa...

Så spännande...Det här med följeslagare känns helt plötsligt väldigt lockande. Men jag antar att jag faktiskt har en i M. Och när jag tänker efter så slåss jag mot väderkvarnar var och varannan dag.

Finbars Allehanda sa...

Gud, så fascinerande berättelse. Och liknelse!
/Mejke

annemarie sa...

Jag är med - jag är med - jag är med... jag är vapendragaren... hi hi hi hi hi - det känns underbart, hit med lansar och färdgps... vi ska verkligen hit och dit och kämpa. Var är väderkvarnarna? Var är dom... jag är med, hi hi hi ... en aning dumdristigt men ändå ... Anne-Marie

Kersti sa...

Detta ger sannerligen mersmak!

svenskapanoptikon sa...

Tänk, internet som omfattar så mycket! Och ändå... Ändå existerar ordet "hymenopteriska" bara på ett enda ställe - enligt min snabbtänkande källa (Google).
Och det är här i ditt blogginlägg! Ingen annanstans!

Så det är nu bekräftat: du är fullständigt unik.

Och jag har lärt mig vad hymenopteriska betyder. Jag var ju tvungen.
Du väcker min vetgirighet.

Hälsar
Mattias

Anonym sa...

Vackert.
A-M

J sa...

Mattias - du är förståss en mycket speciell läsare. Hur många fastnar väl för just det där, hymenopteriska?

Anonym sa...

Hej - jag fann mig själv vara en slarvig läsare... jag googlade givetvis på ordet... och fick ge Mattias rätt. Hur roligt som helst. Men jag såg också att Mattias nu dubblerat antalet träffar... nu syns hans kommentar också. Det är hur kul som helst. Jag önskar att jag hade ett ord som bara jag skrivit. Ska söka på de ord jag "hittat" på. Allt gott till Dig, Mattias, A, Finbar, Kersti... A-M