-Lets recreate Mr Haday! Lets piece him together from what we've got!
N har redan börjat klä av skyltdockan och samlat ihop den outfit, tillhörande en okänd Mr Haday, som jag funnit i klädsäckarna i källaren till det second hand emporium jag deltidsanställts i för att överleva vintern. Liksom i förbifarten pekar jag ut för henne hur märkligt det är att vi känner denna man genom hans kläder, hans kropp snarare än hans själ, hans mått snarare än hans ansikte: 36-32-29. Ett spöke vi allt för väl kan förköttsliga. Medan N klär dockans flagade bakelitkropp nagelfar jag plaggen; två västar, två frackar, två par byxor och en kavaj. Med viss Sherlocks deduktionsförmåga går följande att konstatera: 1.samtliga plagg är anspråkslöst skräddarsydda av en Tom Brown tailors, nummer ett Eton High Street (där nämnda firma visar det sig har legat sedan 1784, och ligger än idag samt ytterligare en butik numer, för att ge en idé kring nämnda skräddares status, på London's Saville Road). 2. Unge Herr Haday har noggrant stavat sitt namn i kapitäler på samtliga plagg. Hans handstil är ett barns kantiga förstorade tecken, liksom dragna med pennan hårt kramad med hela slutna högerhanden. Varför vi tveklöst finner oss lägga epitetet Unge till det först antagna Herr. 3. Västarna visar den typ av nötning som endast år av användande skapar, det tjocka tyget över armbågar, och knän sprött och nästan genomskinligt. De gulnade västlinningarna uppskurna i tunna fransade strängar under armhålorna. Och såväl kragar som armbågar på frackarna har förstärkts med tjock vaddering. 4. Den praktiske Unge Herr Haday's garderob består av identiska plagg i exakt samma storlek. Identiska svarta västar, med, vid inspektion, identisk nötning, identiska frackar och identiska byxor.
N nålar fast de tomma byxorna vi dockan. Fantomben till en fantomkropp som huvudlöst stirrar ned från sin pedistal. Och med omsorg knäpper hon upp den lilla västen och rättar till kragen på fracken. Herr Haday har lånat någon annans armar, likt två proteser gestikulerar de åt honom, den högra vid hans sida och den vänstra hållandes en käpp. Givetvis är detta ett uttryck för den form av hybris som Gudarna tillslut kommer att straffa oss för. Frankenstein skulle ha varit stolt. I second-hand branchen, i lika hög grad som för dödgrävarna och begravningsbyråerna är döden och efterlivet högst materiellt. Vi är, gud förbjude, knappast vad folk minns, utan snarare vad vi fysiskt lämnar efter oss. Vi är det halvtömda vinglaset vi ställer ifrån oss innan vi får vår hjärtattack, eller pottan under sängen på sjukhusbädden, vår skoluniform, de nötta märkena vi lämnat i vår favoritstol, och hårstråna som ännu sitter klistrade mot dynan i hårborsten. Och så finns inga Gudar kvar. Endast de så djupt banala kläderna vi tagit av oss.
Och det slår mig hur fel vi har jag och N när vi roar oss med att återskapa käre herr Haday på onsdagseftermiddagen. Vi, generationen för vilken kläder kommit att jämnställas med identitet, läsbara likt romaner, och utreade på HM under nyckelordsspammade affischer. Vem vill du vara! Go ahead, var vem du vill så länge du köper din själ från oss. Den moderna Mefistofele förståss säljare snarare än köpman.
Ändå kan vi knappast läsa vår frackklädde frände med våra moderna antaganden. Vi antar tveklöst att han är en vuxen man eftersom han bär frack, att han är fattig eftersom kostym är välburen, och att han är analfabet eftersom hans handstil trots klädernas vuxna storlek förblir ett barns. Internet, denna vidunderliga källa till kunskap, rättställer historien. Tom Brown, skräddaren, klädde nämligen främst den anrika pojkskolan Eton's studenter, vilka, ...host..., knappast sörjde över brist på tillgångar. Herr Haday, most likely, var en gänglig student i den finaste skräddarsydda uniformen, frack, väst och kritstrecksrandiga byxor. Och så har vår unge squire fått en rudimentär historia och en skisserad identitet, såväl som en kropp. Spöket kryper sakta ut ur skuggorna. Lägger man örat till rocken och andas in den tunga doften av malkulor och fukt, kan nästan höras de hurrande pompösa körerna i Etons välkända Boating Song .
Foto: En formellt klädd Eton-student och några roade stadsgrabbar, förevigade av Jimmy Sime1937.
N har redan börjat klä av skyltdockan och samlat ihop den outfit, tillhörande en okänd Mr Haday, som jag funnit i klädsäckarna i källaren till det second hand emporium jag deltidsanställts i för att överleva vintern. Liksom i förbifarten pekar jag ut för henne hur märkligt det är att vi känner denna man genom hans kläder, hans kropp snarare än hans själ, hans mått snarare än hans ansikte: 36-32-29. Ett spöke vi allt för väl kan förköttsliga. Medan N klär dockans flagade bakelitkropp nagelfar jag plaggen; två västar, två frackar, två par byxor och en kavaj. Med viss Sherlocks deduktionsförmåga går följande att konstatera: 1.samtliga plagg är anspråkslöst skräddarsydda av en Tom Brown tailors, nummer ett Eton High Street (där nämnda firma visar det sig har legat sedan 1784, och ligger än idag samt ytterligare en butik numer, för att ge en idé kring nämnda skräddares status, på London's Saville Road). 2. Unge Herr Haday har noggrant stavat sitt namn i kapitäler på samtliga plagg. Hans handstil är ett barns kantiga förstorade tecken, liksom dragna med pennan hårt kramad med hela slutna högerhanden. Varför vi tveklöst finner oss lägga epitetet Unge till det först antagna Herr. 3. Västarna visar den typ av nötning som endast år av användande skapar, det tjocka tyget över armbågar, och knän sprött och nästan genomskinligt. De gulnade västlinningarna uppskurna i tunna fransade strängar under armhålorna. Och såväl kragar som armbågar på frackarna har förstärkts med tjock vaddering. 4. Den praktiske Unge Herr Haday's garderob består av identiska plagg i exakt samma storlek. Identiska svarta västar, med, vid inspektion, identisk nötning, identiska frackar och identiska byxor.
N nålar fast de tomma byxorna vi dockan. Fantomben till en fantomkropp som huvudlöst stirrar ned från sin pedistal. Och med omsorg knäpper hon upp den lilla västen och rättar till kragen på fracken. Herr Haday har lånat någon annans armar, likt två proteser gestikulerar de åt honom, den högra vid hans sida och den vänstra hållandes en käpp. Givetvis är detta ett uttryck för den form av hybris som Gudarna tillslut kommer att straffa oss för. Frankenstein skulle ha varit stolt. I second-hand branchen, i lika hög grad som för dödgrävarna och begravningsbyråerna är döden och efterlivet högst materiellt. Vi är, gud förbjude, knappast vad folk minns, utan snarare vad vi fysiskt lämnar efter oss. Vi är det halvtömda vinglaset vi ställer ifrån oss innan vi får vår hjärtattack, eller pottan under sängen på sjukhusbädden, vår skoluniform, de nötta märkena vi lämnat i vår favoritstol, och hårstråna som ännu sitter klistrade mot dynan i hårborsten. Och så finns inga Gudar kvar. Endast de så djupt banala kläderna vi tagit av oss.
Och det slår mig hur fel vi har jag och N när vi roar oss med att återskapa käre herr Haday på onsdagseftermiddagen. Vi, generationen för vilken kläder kommit att jämnställas med identitet, läsbara likt romaner, och utreade på HM under nyckelordsspammade affischer. Vem vill du vara! Go ahead, var vem du vill så länge du köper din själ från oss. Den moderna Mefistofele förståss säljare snarare än köpman.
Ändå kan vi knappast läsa vår frackklädde frände med våra moderna antaganden. Vi antar tveklöst att han är en vuxen man eftersom han bär frack, att han är fattig eftersom kostym är välburen, och att han är analfabet eftersom hans handstil trots klädernas vuxna storlek förblir ett barns. Internet, denna vidunderliga källa till kunskap, rättställer historien. Tom Brown, skräddaren, klädde nämligen främst den anrika pojkskolan Eton's studenter, vilka, ...host..., knappast sörjde över brist på tillgångar. Herr Haday, most likely, var en gänglig student i den finaste skräddarsydda uniformen, frack, väst och kritstrecksrandiga byxor. Och så har vår unge squire fått en rudimentär historia och en skisserad identitet, såväl som en kropp. Spöket kryper sakta ut ur skuggorna. Lägger man örat till rocken och andas in den tunga doften av malkulor och fukt, kan nästan höras de hurrande pompösa körerna i Etons välkända Boating Song .
But we'll still swing together,
And swear by the best of schools,
But we'll still swing together,
And swear by the best of schools.
And swear by the best of schools,
But we'll still swing together,
And swear by the best of schools.
Foto: En formellt klädd Eton-student och några roade stadsgrabbar, förevigade av Jimmy Sime1937.
1 kommentar:
På tal om små kostymer.
Det fanns vid sekelskiftet en sjungande svensk varietéduo som uppträdde i likadana kostymer, även om deras storlekar var vitt skilda. Den ene var Thorald Ebbesen (far till den svartvita filmens eviga hembiträde Dagmar Ebbesen), som uppträdde under den svårgenomskådade pseudonymen Ebbe Thoraldsen. Hans kompanjon på scenen hette Gustaf Andersson, men hade i annonser, affischer och recensioner ett stående epitet, "dvärgkomikern Gustaf Andersson". Jag gillar hur man på den tiden inte drog sig för att använda benämningar som idag skulle anses vara otroligt politiskt inkorrekta ("negerkomiker" var förresten ett annat ofta använt ord i varietéreklam, alltid som en helt neutral beskrivning). Jag har ofta träffat på hr Andersson i nöjeslivstexter från sekelskiftet, men jag har nog aldrig sett honom omnämnas utan epitetet, som förmodligen var hans eget påhittade varumärke.
/M
Skicka en kommentar