fredag 5 september 2008

TELEFONAUTOMAT

Av någon anledning har Edinburgh en telefonautomat i varje kvarter och inte sällan fyra, uppradade den ena efter den andra. Jag antar att jag är en av de få som fortfarande regelbundet utnyttjar denna antika service, jag och möjligtvis fredagsnattens irrande själar som oftast använder glasbåsen som exhibitionistiska urinoarer.
Personligen finner jag ändå denna teknologiska anakronism en tacksam kommunikationförenklare, det svettiga hårt kramade 20-pencen-samtalens moder. Samtal som måste planeras och kartläggas, privata projekt snarare än utbyten i förbifarten. Inte sällan klär jag på mig mitt i natten och springer ned till hörnet av biografen där min personliga automat står, likt en förlängning av min hallkorridor, den tredje i ledet av tre (likt sagans triumvirat: den första mottar inte längre mynt, den andra stinker piss, men den tredje, den tredje automaten är flawless) och ringer J, J som förmodligen är den enda jag ringer från telefonautomater, den enda person i själva verket jag någonsin ringer. Samtalen varar aldrig mer än någon minut, en minut av distraherande telefontoner och luren klämd mellan axeln och örat och portmonnän mot bröstet med högerhanden fingrande bland mynten. Större delen av samtalet blir ett redogörande av situationen och absurt nog av samtalets stundande slut, jag kan inte prata länge, pengarna tar slut snart, jag är i en telefonautomat, det kommer brytas vilken sekund som helst... Vad vi än önskar säga, måste därför sägas omeddelbart och i de enklaste av former. Och kanske är det just detta som gör telefonautomatens begränsade kommunikation så fantastisk. Dess snabbt stundande slut som omöjliggör djupare draman, dess avskalade utbyte av de enklaste meningar, och dess standardiserade ursäktanden (ett kommunikationsformat som utrotats med den moderna teknologin, med diffusa textmeddelanden, obeslutsamma mobilsamtal och långa tystnader). Och så kan vi dyka rakt in i tårdrypande panisk skräck, i amorösa bönfall och banala vardagsrapporter och för en dryg minut helt uppslukas av stormarna i det lilla båset, för att sekunderna senare brutalt skäras av och kastas ut i regnet, eller natten, eller middagsshoppingen utan möjlighet att varken driva samtalet vidare eller åter bli nådd. Och så är dessa samtal alltid likt en kall dusch, ett uppvaknande. En slags känslokondens, ett sensorama inte olikt en tivolisensation. Mynten som skramlar på plats i maskineriet när signalen går fram, detta antika ljud av metall som rasslande sätter annan metall i rörelse. Och call girlsens kulörta färgfotografier och billiga photoshop estetik uppnålad över väggarna. Också livet är skalat in på bara huden i dessa automater, Earn millions in just a month, XXXX Cheap pussy, hardcore action, call now XXXX, Lisa went from a size 16 to a 10 in less than two month, you can too, och kvarlämnad på metallådan alltid ett antal tömda flaskor öl, vodka, eller bacardi breezers.

Det finns något besynnerligt i att genomföra sina mest privata affärer så publikt. Och samtidigt ironiskt nog bibehåller telefonautomated en integritet som mobilen annars utplånat ur den mänskliga kommunikationen. Medan vi gråter ut våra affärer i mobiler på bussar, supermarkets och parkbänkar med självklarhet, som om skammen ligger hos lyssnaren snarare än hos aktören är rollerna ombytta i telefonautomaten. Kanske för att vi skurits av, burats in och omglasats, tillåts förbipasserande iaktta oss. I sin så privata natur blir automatsamtalet således ytterst publikt. Och inifrån, med ljuden burkaktigt insipprande genom de ankelhöga öppningarna likt smutsigt vatten, överkoms vi lätt av en känsla av klaustrofobi. Vi är knappast ensamma slår det oss, vi är iakttagna, on display likt zoologiska exempel under glaskupolen, och plötsligt medvetandegjorda om de hundra händer som rört vid dessa allmänägda lurar, bord och glas, äcklas vi av det lilla båset och sparkar försiktigt upp dörren med foten.
Likt alla fenomen kan telefonautomatens symbolik mätas i Hollywoods representationer. Kanske är det den paradoxala kombinationen av den burlika offentliga ensamheten och den privata kommunikationen, för telefonautomaten representerar nästan alltid vår klaustrofobiska paranoia. Hichcock etablerade bildspråket i Fåglarna, med Tippi Hedren illustrerande det omvända burmotivet. Och i 2003's Phone Booth finner sig Colin Farrell vara gisslan under dödshot i en telefonautomat i New York. Mest dramatisk är förmodligen den spanska kortfilmen La Cabina från 1972, regisserad av Antonio Mercero, i vilken protagonisten finner sig inlåst i den nyss uppslagna röda telefonkiosken i den lokala parken till de förbipasserandes intresse, generat står han där, inlåst mitt i folksamlingen, tills en man med en lastbil kommer och bogserar bort honom och han finner sig resa ut ur stan på motorvägarna passerande andra män i röda telefonautomater som förtvivlat också de bankar mot glaset, innan de tillslut resignerar och går sitt öde till mötes. Ytterst en symbol för den totala avskurna ensamheten.
Samma privata/offentlighet erbjuder annars möjligheter för transformationer och förflyttningar. Från Doctor Who till Stålmannen, från de fruktansvärda 80tals äventyrarna Bill och Ted till the Matrix och Harry Potter, är telefonautomaten den moderna portalen till det andra, till andra människor, andra platser och andra världar. En av dessa få magiska publika dörrar vi fortfarande erbjuds i storstäderna. Ett litet rum att för ett ögonblick göra vårt eget och att lämna likt nya människor.
Kanske just därför, för att jag sökt mig dit, på jakt efter det där samtalet, om än kort, om än innehållslöst, klockan snart tre, finns inget mer förkrossande än att nå automaten och mötas av de tjutande tonerna av någons otillgänglighet, av den artikulerade kvinnan som hamrar på, the number you have dialled..., och att finna att det där myntet man sparat för sina minuter av mänsklig kontakt, skramlande returneras, att tvingas sticka in fingret i den kalla fuktiga lilla öppningen och pilla ut det och promenera hem i mörkret. Transformationen utebliven, och med det uteblivna samtalet, klaustrofobin också den utebliven utebliven, kvar en ofullbordad känsla av ensamhet. Man bär hem rösten likt ett ofullbordat foster och somnar oförlöst.

1 kommentar:

annemarie sa...

Oj... om jag visste. Då skulle jag ringa dig. Men jag vet inte. OCh jag älskar telefonautomaten. Jag tror inte längre jag behärskar kommunikationen och tekniken. Jag har förlorat. Hade mycket hellre ringt med ett svettigt mynt i handen, ringt och fått samtalet vägt i sekunder, varslande om avslutets, och myntet som försvinner i magen på automaten, och av den anledningen ett brutet samtal. Mobilen gör oss ständigt tillgängliga, varför frånvaron på samtal, syns som bekräftelser... istället för det lugn det borde skapa. Jag börjar tröttna på det mobila, jag vill vara stationär. Anne-Marie