torsdag 11 september 2008

FLYGA

Det är något visst med resor, med att sitta strandade bland främlingar i timtal, som gör det möjligt att ogenerat studera varandra. Kanske är det det faktum att vi sedan vi rest oss och gått aldrig kommer att ses igen, kanske är det bara tristess. Rasslande flygplansdekor och vit kompakt upplyst dimma mot fönsterglaset. Och mannen intill mig slår över i rosa när vi lyfter, hans finporiga hud långsamt mörknande tills kinderna brinner i scharlakansrött. Flickan i korridorplatsen läser vogue som vore det en bibel, från pärm till pärm, ortodoxt sida efter sida, och hundörar i högerkant innan hon slår igen magasinet. Hon reser med två äldre damer i sätet intill och liksom alla som förtvivlat sammanbitet slår sig ner i sätena vid nödutgångarna i mitten av planet misstänker jag att vi alla tre har kalkylerat överlevnadsstatistiken på Ryanairs flight FR9304 denna stormiga natt. Och att de liksom jag försöker acceptera döden. Vilket i natt mot förmodan, känns ganska lätt. Nåväl, döden, så mycket mer än så är det trots inte. Min granne rullar upp sitt tuggummi paket intill mig och drar åt bältet runt midjan. Jag kommer på mig själv med att studera mina medpassagerare likt statisterna i en amerikansk katastroffilm, deras liv introducerade i små detaljer. Äktenskapsgräl, musiker, alkoholist, nyförälskade, spädbarn, c-kändis i rad fem, muskelbyggare i åttan. Intrycken är försvinnande snabba. Ögonblicket senare är där bara bobbande hår lutade mot de blå sätena, med de små runda spotlightsen glimmrande i grå lockar, nyblonderade tofsar och blankpolerade skallar. Pure dead brilliant, som om av någon oförklarlig anledning blivit Glasgow Preswicks slogan, som om död liksom stor eller super, reducerats till en prefix för storslagenhet. Hybris värdig Ikaros, indeed. De små huvuden gungar allt hastigare medan vi stånkande ökar i hastighet, maskineriet på marken ännu så tungt, de otympliga bladen vaggande kroppen av och an och sedan förlorar vi alla vikt och pressas tillbaka och känner luften bära oss.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Och så landade du lyckligt... A-M

Detregnarkonfetti sa...

Jag brukar komma på mig själv med att tänka på samma sätt när jag flyger (särskilt med Ryanair). Man tittar ut genom fönstret, musik i öronen och tänker: Jaha. Familjen kommer sakna mig. Vännerna, förhoppningsvis. Undrar om det gör ont att dö i ett flygplan? Kanske borde man ha haft med sig valium att ta i panikögonblicket. Jag tänker: Hoppas att någon bryr sig om att leta textdokument i min dator, samla ihop dem och ge ut en roman, den där jag alltid drömt om.
Det är väl det som kallas katastroftänkande, kan jag tro. Du skriver fantastiskt som alltid.

J sa...

Så sant, paranoian kring pappersarbetet på datorn är pressande. Om vi nu ska störta mot undergången, bör något i alla fall bestå. Bör tilläggas att jag alltid är extremt vidskeplig vad gäller den här typen av inlägg. Det blir ofrvilligt ett sista testamente att dras upp på begravningar etc. Jag kan plågsamt påtagligt höra folk referera till mig efter min död. Den utslätade versionen av vem man var, och sedan den här typen av inlägg för folk att peta i, och suckande omtala, hon var så rädd, det var som om hon visste... Efter döden blir allt i viss mån efterkonstruktioner.
Tack för din kommentar,
johanna

Plipp sa...

Jag håller inte med. Ska jag gå under så vill jag inte lämna efter mig det minsta lilla spår. Det känns ärligast så.