Världen är vildvuxen. Brougton street har antagit tropiska dimentioner. Ansiktena utmed trottoaren, speglande sig i Baroques fint mönstrade silverbord, hökögt studerande flanörerna, nu mer otämjda. Blanksvarta hundar gläfsande efter de nakna benen, som drar tillbaka den mjuka pälsen över nosen och blottar den skelettlika käken, den fint tecknade skinklikt rosa tungan. Måsarna koketterar utanför snabbmatsresturangerna. Räkstjärtarna puttrar i fönstret hos the fishmonger, dessa obscena nakna varelser som tycks vakna till liv medan den krossade isen långsamt smälter under dem. Och asfalten tycks kräla upp över stentrottoaren likt en spirande storstadsorganism, svettandes i värmen.
Ur Artisan rullar doften av brända kaffebönor ut över trottoaren, maskinens bordunton surrande genom dörröppningen. Och i fönstret på The Phoenix har dagens fylla redan börjat ges kontur i den dimmiga blicken genom glasrutan, och det nyss avbitna huvudet på en pissgul lager. Dylan på jukeboxen, straxt ersatt av Aretha Franklin. En kvinna sätter tänderna i en halvsmält bit choklad som spinner ut strängar mellan hennes målade läppar och den sönderrivna förpackningen när hon flinande för den från munnen. Hennes väninna vinkar åt den motsatta trottoaren, ur hennes limpformade silverväska reser sig en flaska inslagen i brunt papper. När hon sträcker armarna i luften klättrar hennes skjorta upp över de plumpa höftknölarna som tränger fram över det hårt åtspända bältet i hennes hotpants.
För första gången på mycket länge känner jag mig som en nyfödd som referenslöst följer gatuprocessionen. Att krafsa sig ut genom ytterdörren är som att kräla ut ur livmodern. Våt, klibbig och bländad på trappavsatsen. Innan någon smäller till en i ryggen för att sätta igång det där första förvånade andetaget och man långsamt reser sig, borstar av knäna och möter blickarna från de uttråkade real estate agents som tar sina rökpauser i nypressade kostymbyxor utmed Forth Street och lite längre bort de hjälmförsedda byggarbetare, i neonuniformer och putsvita ansikten, som mer ohöjt saluterar ens uppenbarelse med gillande ljud och gester.
Så mycket ord för så lite: eftermiddag, gata.
Ur Artisan rullar doften av brända kaffebönor ut över trottoaren, maskinens bordunton surrande genom dörröppningen. Och i fönstret på The Phoenix har dagens fylla redan börjat ges kontur i den dimmiga blicken genom glasrutan, och det nyss avbitna huvudet på en pissgul lager. Dylan på jukeboxen, straxt ersatt av Aretha Franklin. En kvinna sätter tänderna i en halvsmält bit choklad som spinner ut strängar mellan hennes målade läppar och den sönderrivna förpackningen när hon flinande för den från munnen. Hennes väninna vinkar åt den motsatta trottoaren, ur hennes limpformade silverväska reser sig en flaska inslagen i brunt papper. När hon sträcker armarna i luften klättrar hennes skjorta upp över de plumpa höftknölarna som tränger fram över det hårt åtspända bältet i hennes hotpants.
För första gången på mycket länge känner jag mig som en nyfödd som referenslöst följer gatuprocessionen. Att krafsa sig ut genom ytterdörren är som att kräla ut ur livmodern. Våt, klibbig och bländad på trappavsatsen. Innan någon smäller till en i ryggen för att sätta igång det där första förvånade andetaget och man långsamt reser sig, borstar av knäna och möter blickarna från de uttråkade real estate agents som tar sina rökpauser i nypressade kostymbyxor utmed Forth Street och lite längre bort de hjälmförsedda byggarbetare, i neonuniformer och putsvita ansikten, som mer ohöjt saluterar ens uppenbarelse med gillande ljud och gester.
Så mycket ord för så lite: eftermiddag, gata.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar