måndag 9 juni 2008

BARNDOMSMÖNSTER

Bokhandeln påminner ibland mer om min barndom mer än jag önskar. D och hans fru spelar upp scener i vilka vi alla onekligen blir deras barn och de onekligen våra grälande föräldrar. Jag sitter som en barometer i rummet och väntar ut spänningen. Efter att ha känt varandra i snart fyra år finns inga överslätande pretentioner kvar. När kaos bryter ut är det knappast maskerat. Och som en opartiskt tredje part, en slags terapeutisk åhörare som nickar och reflekterar en liten del av det känslospektrum som paraderar genom rummet, tycks de föredra min närvaro. Vilket förvrider de redan förvridna familjrollerna i det här dramat, jag är barnet och jag är förälderna som agerar åskådare till syskonens gräl, som utan att inse de blåser liv i elden, och som ställningslös ändå blir vågmätare. How would you feel if...? What do you think? Och sedan, i alla situationer av absoluthet, lägrar sig ögonblicket då allt stannar upp, och D flinande tittar på mig och skämtar och C plötsligt koncentrerat tar upp en bok och kommenterar prissättningen, och jag lurar mig att det är över. Den lilla allvarliga elvaåringen som såg mina föräldrar skilja sig gör entré. Innan jag åter jagar efter den flyende hustrun i regnet och står och håller i henne i en portuppgång, med regnet spottande i nacken, och lyssnar på hennes frågor utan att kunna svara. Am I evil, Johanna? Am I mad? How can I put up with this? Och efteråt sitter jag med D tills ilskan dragit undan den mörka skuggan över hans panna och vi skrattar igen och dricker cider ur flaskan och han pillar ut sina använda filter ur fimparna och återanvänder dem, askar över de turkiska mattorna som förmodligen är äldre än jag och förklarar att jag har en lugnande effekt, att jag är den enda som inte flyr och att det inte finns någon affär de inte kan agera ut inför mig. Men på samma sätt som mina föräldrars gräl lägrade en med en neutral personlighetsklyvning, en oförenlig sorg och ilska över båda sidors handlande, som knappast kunde få utlopp eftersom den egna åsikten när yppad inte kunde göra annat än skada, är jag som bokhandelns dotter förädlad med en krämpande och tvångsmässig stumhet. För om än en organism som lånat sin form ur familjens mönster, kan jag knappast lita till familjens villkorslösa kärlek.

Istället för ett liv lever jag andras. Medan jag balanserar mitt eget på gränsen till det odefinierbara, till det icke-existerande, har jag ändlösa fingrar i andras affärer. Mitt eget liv är inneslutet mellan den här lägenhetens fyra väggar och höljt i stumhet. För till skillnad från min substitutföräldrar i bokhandeln skrämmer mig världens plötsliga tudelning i det privata och det publika. Jag är rädd för att släppa taget och rädd för att frigöra stormen. Ändå väller de privata affärerna in över omvärlden och omvärlden tar nästan girigt emot dem. Beslut fattas kring din person du knappast själv kan dirigera. Och i din frånvaro agerar du i spel du inte ens kan föreställa dig. Plötsligt rättlös, inskränks världen, och nätterna väntande på J, som stannar ute och på vilken jag inte längre har någon rätt att vänta, blir oändliga. I bodelningen återerövrar han staden och jag mäter ut min plats i soffan. För den här småstaden till storstad kan kartläggas i handflatan och det incestuösa släktträdet kan ritas allt för lätt. Och staden är J's. Folket är hans. För det finns ingen möjlighet till ben and jerry kvällar framför sekelskiftesdraman, inga väninnor att samlas hos, eller barndomsvänner att ramla förbi mitt i natten, det finns bara den här förbannade lägenheten i vilken jag ömsom kokar kaffe, ömsom badar, ömsom lägrar mig framför datorn, och ömsom städar. Som resenär förblir man alltid på något plan ensam. Man saknar bakgrund och i viss mån framtid och möjligheten att lämna och fly är gäckande möjlig. Jag minns en kubansk bekantskap jag gjorde när jag först kom hit. Hon hade då stannat i Auld Reekie i snart sex år och var vår grupps sociala mittpunkt, festfixaren, the it-girl, kvinnan med kontakterna. Hennes lägenhet var aldrig tom, folk kom och gick och middagarna lagades alltid för tio eventuella gäster. Black-bean sauce och ris och kassar av bröd hon bar hem från kaféet där hon arbetade. Knappt ett år senare, lägrade sig livet i all sin tyngd över henne, och hon reste. Jag tror inte att någon vinkade av henne och knappt en månad senare fanns ingen längre som mindes henne. Det sociala spelet är inte mycket annat än ett spel. Och den här stan hungrar efter färskt blod. Efter nya ansikten.

Foto: Loretta Lux

3 kommentarer:

annemarie sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Ulrika sa...

Det var ett tag sedan jag stannade till här hos dig - din blogg. Du skriver bra. Jag är stum och stilla inför det. Själv har jag inte ens lust att skriva längre. Kanske har jag aldrig velat, kanske var det bara som jag trodde.

Läser ditt inlägg, om föräldrar som skiljer sig och elvaåringen som balanserar mellan dem båda. Jag är föräldern. Föräldern som just nu krigar mot en fiende jag förr älskade. Kanske gör jag det fortfarande, kanske trodde jag bara att jag slutade älska.

I min nu så mörka vrå vill jag inte ha något ljus. Vill vara i fred, aldrig tala igen, aldrig nås av någon. Eller, kanske är det bara som jag tror.

Tack.

J sa...

Ulrika, trevligt att ha dig tillbaka. Det låter som att saker är ganska svåra just nu. Ibland behöver man den där ensamheten. Jag tror oftast att man kan bryta sig ut ur den igen även fast det inte känns så. Jag är glad att du tog dig tid att titta förbi. Önskar jag kunde hjälpa dig. Skickar en enorm omtanke.
kramar,
Johanna