torsdag 26 juni 2008

TORSDAG: KAFKA

I flyttider kommer den oundvikliga hemlösheten krypande. Därtill har alla mina temporära rotsystem blivit märkligt publika och öppna för allmän insläntran. Hos V, genom de grådaskigt avgasmarmorerade fönstren når omvärlden ända fram till fönsterlisten och kryper över den rostfläckiga rosa heltäckningsmattan ända fram till plastlisten vid mitt röda flagiga golv.
Och idag kommer vår hyresförenings billigt men skenbart välekiperade muppar och väcker mig i det hem som i ärlighetens namn borde tituleras ex, och på vars 60 kvadrat jag knappast kan hävda några territorier mer. Dessa kvinnor med perfekt porslinsslät concealerhy, manikyrerade naglar och spikrakt glänsande hår, gymkroppar maskerade i snäva pencilkjolar och orörda silkesstrumpor, en liten snäv blus noggrannt urringad över bysten. Ålderlösa, könlösa, karaktärslösa, sätter de fingret mot dörrklockan och låter det nonchalant hänga där, drrrrrrrrringandes genom den imperfektionistiska randomness som innefattar oss andra. Genom kroppsodörer, hårstrån klistrade i mönster över badkarskanter, troyanska damminfesteringar och kantstötta kaffekoppar, drrrrrrrring. Unknow territory för denna syndfria arbetsivrare och hennes ogenerade strävan att klättra i agency's framgångsstege, att slicka uppåt och sparka nedåt, allt med oklanderlig proffessionalism.
Hon är åtföljd av en kostym vars ansikte undflyr mig i dunklet och sömntöcknet, hans ansikte däremot trots dess konturslöshet krönt på kavajtorson likt en accessoar till uniformen, snarare än den en sådan till honom. Huvudet löst nedtryckt och dubbelhakorna åtklämda mot den vita kragen, den smaklöst kolorerade slipsen. Den fyrkantiga kostymramen som skrider in över tröskeln, ögonen redan övervakande men handen automatiskt utsträckt. Så han har händer, minsann? Och bakom honom, att döma av hans mänskliga utseende, hans ärliga ointresse av artighetfraser och hans generade nick, hantverkaren, som på grov polska följer paret likt en skugga. Nickande, antecknande, med fingertoppar likt fotsulor, nästan tre gånger så tjocka som blyertspennan, hårt knutna om skrivdonen.
"We are from the FlatCompany" säger kvinnan. Hennes grälla röst tycks penetrera huden och projektilera sig genom hjärnbarken och ut på andra sidan. "May we?" Luften är tjock av deras kvävda skrattsalvor, deras ohöljda förbryllan inför denna yttring av slumpmässighet, av omaskerat liv och dess implikationer. Has she slept here? Did J bring a girl home last night? We woke her up. She got dressed while we waited behind the door. She's barelegged and braless. She looks tired. Did they drink? Did they smoke? Did she...? Och ögonblicket senare rör de sig genom vår vardag, pekande, skrutiniserande och revolutionerande. This will have to go... This doesn't do.... at all... the floors will have to be fixed... and we will have to do some redecorating. Redecorating. Refurbish. Redo. Kostymen ljudlös efter henne, endast prasslandet av nystruket tyg, crisp and bright. Och polacken, med en arbetares intresse, med sina kraftiga tummar smekande ytorna, träskivorna, listerna, de fuktskadade tapeterna och hans släpande godkännande yeeeeeeeeesssssssss.
När de ögonblicket senare avlägsnar sig bräker de redan innan dörren slagit igen, som vill de göra mig uppmärksam på komiken i min figur och närvaro. Det rullande grälla kvinnoskrattet som ekar i trapphuset och sedan ersätts av högljött tjatter som fortsätter mer dämpat på gatan innan de lämnar polacken på trottoaren och sätter sig i sin slicka grå mercedes, så blank att himlen tycks resa sig ur lacken. Gasande försvinner de. Rummen är lämnade avskalade och offentliga. Om väggar kan skämmas gör de uppenbarligen det nu, uthängda in delicto flagrante. Jag kokar kaffe i köket innan jag återvänder till sängen, plötsligt totalt orörd inför den lilla storm som dragit genom rummen. Utanför regnar det. Jag sympatiserar med förfallet.

4 kommentarer:

A sa...

Du skriver alltid livfullt, men det här inlägget fick mig nästan att trilla av barstolen jag sitter på. Att säga om något att det är fullt av energi har jag alltid tyckt varit märkligt. Som om en tingest av sig själv kunde äga någon energi värd att nämna. Det måste ju vara människan vi sidan av verket som tillför energin. Således måste du vara en alldeles extraordinär människa. / A

Kersti sa...

Dina texter blir till filmsekvenser i mitt inre samtidit som jag läser dem målas de upp för mitt inre. Accompanjerade av det Skottska regnet och de smutsiga fasaderna blir det en film där endast du är i färg.

annemarie sa...

Gud så vackert ni båda har kommenterat. Jag ryser. Jag vill också bli kolorerad. Det är vackra ord. A-M

J sa...

Jag vet. Jag har de bästa läsarna.