måndag 2 juni 2008

REMINISCE NO. 1

En av de mest märkliga platser jag besökt är Berlin's Spreepark, ett apokalyptiskt eden av metallvarelser, intill floden Spree.
Det måste ha varit två år sedan nu, en sommar utstakad i samma mönster som denna sommar påbörjat. Ett slags haltande begär och en riktlös lust efter att lämna allt bakom sig. Den här sommaren bodde vi på en madrass i ett tvättrum i ett föråldrat punkkollektiv i Kreutzberg där en av J's skottska vänner upptagits. Hettan var som en mur mot fönsterglasen och om morgnarna vaknade vi av främlingar som slog ut de ändlösa raderna flaskor som ställts upp i fönstergavlarna, när de stapplade in för att tvätta the Clash-t-shirts, håliga tie-dye's, och fransade armébyxor. Vi hade byggt väggar av tvättlinor och handdukar, men i värmen tycktes tyget inte längre torka, utan fyllde istället rummet med en tjock filtlik fukt som klibbade mot huden och en doft av våt stenvägg och organiska fibrer.
Vår värd, en London-punkare, var enbent och hade en knähög protes som var märkligt ljudlös mot golvet när han rörde sig. Morgnarna spenderade han framför teven med en flaska Lidl-vodka och en tetra lidl-apelsinjuice och en bong. Han skrev underbar grov lyrik som tände hans trötta ögon när han läste dem ("a cold wind came in from behind the tv-set, and her nipples stood out like lumberjack thumbs"). Och om nätterna som vore vi deras två barn lyssnade vi på han och hans flickväns druckna gräl i trapphuset.
Huset var annars satt i ständig rörelse. På bänken utanför satt alltid ett gäng med en nyöppnad back öl. Och i de olåsta dörrarna kunde vem som ville komma och gå som de ville. Högst upp i huset bodde en äldre man, H, med sin koreanska flickvän. Han hade en Harley uppspikad på väggen och vår första natt föreslog han att han skulle visa oss sitt rum, ledde upp oss på loftet och satte sig i skinnsoffan och började med blank blick fingra på sin nyktra flickväns avklädda bröst i vad som i efterhand kvalificerar som ett av de mer absurda ögonblicken i mitt liv. Hon låg utsträckt i en uppknäppt kimono, en liten mörk pryd flickkvinna som spenderade dagarna på badhusen i stan och eftermiddagarna på shoppingstråken med sina flickvänner, och tittade nyktert på oss medan hennes gråhårige pojkvän fumlade över hennes kropp samtidigt som han fortsatte tala om Polen, motorcyklar och frihet och sedan erbjöd oss en sängplats.
Fotbolls-VM var i full gång och teven roterade lägenheterna i huset. Oftast satt vi hos en arbetslös kille på andra våningen eftersom hans enda möbler var en serie fällstolar, en wide-screen och en madrass. Senare skulle staten ge honom ett större bidrag med vilket han skulle investera i en kyl intill madrassen och sex backar öl. Rummet var hängt i den sötsliskiga doften av gräs och den mer beska doften av svett. Främlingar kom och gick genom de alltid öppna dörrarna. Nyheterna i halvlek räknade brittiska huliganer som arresterats. A, vår enbente värd, slog handen i väggen och svor varje gång numret steg. En liten kvinna, uttorkad likt ett plommon, med det ironiska namnet, Frau Blomma, iklädd en slående leopard-bh, kastade konfetti i luften och skrek på gräll men hes tyska. Hennes make, en rotund fyrtioåring i skinnbyxor, som arbetade i en skolmatsal om veckorna, flinade. Hans engelska var primitiv och slipat tysk. Och efter varje mening slog han handen kamratligt i ryggen på den tilltalade.
I köket var speglarna linjerade i pudervitt och det gamla träbordet ständigt klätt med en utslagen påse fet konfektyr, billiga munkar, wienerbröd och syltbakelser på flottigt skrynkligt papper. Korridorerna var linjerade i pantglas.
Ändå förflöt vardagen i kollektivet lika stilla som vilken annan vardag. Med en slags uppgivenhet inför livet. I slutändan stod de alla och bankade på den yttersta dörren. Ett missbruk så uppriktigt och tröstlöst att missbrukstermerna föll platt. Vår vän A, vars händer skakande knappt kunde föra cigaretten till läpparna om morgnarna, brukade rykta på axlarna, I couldn't care less when I die, och om än inte helt sant, var det något de alla intalade sig. Jag och J förblev, under vår vistelse, ett slags absurd symbol för den ofördärvade ungdomen, som en främmande art, som de alla uppskattade att ha som åskådare, att förebrå om livet, att berätta anekdoter för och att studera.
I alla fall var det här vi först fick höra talas om den gamla nöjesparken ett antal kilometer bort längst vattnet. Ursprunglingen rest 1969 under namnet Cultural Park Plänterwald, döptes parken om 1991 för att p g a fallande besökssiffror och brist på parkeringsplatser tvingas slå igen endast tio år senare. Ägaren, en Mr Witte, lyckade skeppa iväg en stor del av attraktionerna till Lima i Peru, under skenet av att de skulle repareras, för att två år senare, 2004, gripas för kokain-smuggling då 180kg kokain upptäckts i en av masterna till åkattraktionen "the flying carpet". Nöjesparken, komplett med ett 45 meter högt pariserhjul, ett vilda western område, två bergochdal-banor, och ett vikingaskepp hade alltså lämnats att förfalla...

3 kommentarer:

N sa...

Det var två år sen min vän. Fotbolls VM i tyskland var 2006:) Ursäkta, när det gäller sånt kan jag inte låta bli.

J sa...

I stand corrected. Tack. Jag tror att jag räknar i somrar, det här är tredje sommaren sens dess.

annemarie sa...

N - jag vill absolut inte lägga mig i . Jag minns också 2006 men räknar som J med tre. Märkliga räknesätt. Jag lägger till innan det ens börjat. A-M