REMINISCE NO. 2

Berlin, den sommaren, var sänkt i en tung, obarmhärtig hetta.Träden hängde slokande över promenadvägarna utmed floden, orörliga i den vindlösa morgonen. Det långa staketet mot vad som föreföll vara inte annat än ett skogsområde var täckt med röda Betreten Verboten skyltar. Ändå saknades så väl de givna brittiska CCTV kamerorna som taggtrådsdekorationer och söndagspatruller. Den här ganska oansenliga skillnaden påminner mig om diskussionen om ett samhället mätbart genom dess syn på lås. Ett samhälles syn på dess övergivna byggnader säger givetvis precis lika mycket. I skottland har de i den samtida historien genom sin uttsträckhet och sin tillgänglighet (i Glasgow, idag, står fortfarande Armani's lyxbutik bara ett par dörrar ifrån en tegelbyggnad i sånt förfall att dess väggar bältats åt med stora järnbarer för att hindra dess spontana sönderfall) gått från ett kollektivt barndomsminne till en allt svårare hobby, alltid betraktat med Nannystatens övervakningskameror. Kamror som ytterst inte är mer än symboliska. Inte sällan finner man dem blint irrande över sin egen tegelvägg som försökte de spegla sig i stenen, eller riktade upp mot tacknocklarna snarare än ner mot gatan. Liksom ett störande ljud har folk slutat se dem. De sitter som osynliga flugor på väggarna, men vad de verkligen ser förblir ett mysterium. Likväl finns i Edinburgh inte en dörr som inte för ett par dagar likt förbannat kommer att stå öppen och djungeltrumman sprids bland arkitekturentusiasterna, fotograferna, kidsen och de utslagna och de drar sig dit och rör sig under dessa nedtickande timmar runt i bråten. Portugal å sin sida, när vi reste genom landet förra året var vidöppet, skyltlöst och aldrig orört. Husen hängde tomma ut med motorvägarna, dörrarna på vid gavel och en handmålad Vende-Se skylt på sniskan över balkongen. Gick man in i dessa skal till byggnader fanns alltid en madrass i ett hörn på golvet, ett par burkar, tidningar, toapapper eller åtminstone närmare städerna en infernalisk färgpalett av grafitti. Här var också definitionen "övergiven" allt mer flytande, för igenbommad betydde knappast tom, och i en mjölk-fabrik i Spanien klev vi således rakt in i vad som var en familjs hem. Berlin, i min ringa erfarenhet, har en större kultur av squats, konstnärskollektiv och således, åtminstone ett par år (decennie) tillbaka, en mer konstruktiv syn på övergiven arkitektur, byggnaderna tillhör staden och folket, det som står tomt bör användas. Ett ganska demokratiskt sätt att ta hand om och utnyttja staden (att jämföra med skottland där en serie unga huliganer garanterat kommer att slå ut vart enda fönster inom räckhåll inom loppet av en vecka). Således var the Spreepark snarare än igenmurad och överbevakat, endast täckt av dessa tillitsfulla skyltar som respektfullt förklarade för förbipasserande att området var avstängt. Och under grinden mot parkens asfalterade plan med dess kringslängda skräp och rostiga bilskepnader fanns ett gap stort nog för en mindre person att oproblematiskt hasa under.
Parken hade 2006 stått tom i lite över fyra år. Ett märkligt mått på förfall. Den heta sommaren hade bokstavligen sprängt upp grönskan i parken som förutom naturens erosion var märkligt intakt och orörd. Inte ett spår av grafitti, inga uppbrutna dörrar eller krossade fönster, istället en överhängande människolöshet som världen i ett slag hade utrotats och vi vandrade som arkeologer genom vår samtid. En grupp hägrar hade satt bo vid Vilda Western vattendrag mot ett artificiellt plastberg stod de pampigt uppradade, orörliga på sina tunna ben. Asfalten hade sedan länge sprängts sönder av ogräset. Den utgrävda stillastående meanderloppet som varit scen för nöjesfältets vattenresa, samt hem för dess ståtliga sju meters Vikinga skepp, hade vuxit över med grönagula alger. Spridda glödlampor flöt runt på ytan över vilka sländor och spinnare for fram. Och där bakom, intakt som om tiden stått stilla, det enorma Pariserhjulet med dess regnbågsfärgade vagnar.
Jag vet inte hur många timmar vi promenerade omkring i ett tillstånd av hungerlös euforisk energi. Runt varje hörn en ny absurditet, en ny artificiell avapning av naturen som plastiskt stirrade fram genom det meterhöga gula torra gräset. De gamla dinosaurierna som prytt ängen hade sedan länge lagts på ända, med fåniga trubbiga sabeltandade grinanden och de små kloförsedda benen tamt hängande i luften. Ett par elefanter simmade genom havet av gräs. Och i en skogsdunge stod i en ring en serie enorma svanvagnar bredvid de eleganta Chapeau-Claque herrarna med deras svarta plommonstop och för stora glasögon. Hyper-reella färger exploderade genom den torra grönskan, primär-rött, grönt, blått och gult mot de urvattnade metallverken och rostens intensiva tegeltoner. Genom tystnaden, det stilla knastrande gruset, tycktes de enorma metallskapelserna sjunga. Stålet kved i den lätta vinden tio meter över oss, gnisslande och tjöt likt en dämpad mistlur. Nöjesparker, till att börja med ett så märkligt fenomen, ett slags förstoring, förstärkning och intensifiering av det verkliga, ett slags sensorama för våra avtrubbade sinnen. Lusthus, skräckhus, kärlekstunnlar och vindlande bergochdalbanor. Ett kontrollerat känslospektrum och en förvriden återskapning av världen utanför, från de karikatyriska vagnarna, till veteranbilarnas vuxenlek, och disco-tågets muraler ur high-society med rosa champagne, 90-tals frisyrer på kvinnor och män som i hollywoodska eleganta dräkter slickar varandras körsbärsröda läppar.
Det enda som tillslut överträffar den märkligt apokalyptiska hyper-reella känslan de här miljöerna illustrerar är känslan av att lämna dem. Att krypa ut ur Alice's kaninhål och sekunderna senare promenera genom en folksamling utmed en motorväg. En overklig intensifierad vardag som plötsligt tecknas i sitt eget framtida förfall. En sån kontrasternas förening att världen för ett ögonblick verkligen förefaller vara ens egna mussla, ens lekplats, foglig, fantastisk och gränslös framför en.