Förfallet har kommit att bli mitt livs besatthet de senaste åren, det flåsar mig i nacken, och det kryper in över gårdagen likt våg av damm, sand, och mögel. I bokhandeln blir det ofta påtagligt märkbart hur de senast tre årens lata lotofagi tillslut tagit ut sig på miljön, de övre hyllorna är täckta i centimetertjockt damm, fint likt grått puder, som regnar ner likt en påminnelse om tvillingtornen när det rörs upp. (Sällan har en historisk händelse så skakat om mina arketypa idéer om ett vardagligt föremål som elfte september, dammet och askan i mitt minne, inte längre en kraft som långsamt gror under soffan eller bakom böckerna i mina hyllor, utan plötsligt en omvälvande storm, som täcker oss alla med sin likformiga gråhet, regnande från ovan och rullande in mellan gathörnen likt en färglöshetens utslätande tsunami.) I bokhandeln kan verkligen tiden mätas med linjal. Det litterära sedimentet överdrivet tydligt i sin blyerts-datering på första sidan, varje trave kan dissikeras i de olika delarnas ålder, månad 52 i april i år, och därunder månad 49, månad 33 och i botten, den så avlägsna månad 01. Aldrig har behovet att städa känts större, att damma av, skaka ut och polera. Kanske kan det ses som en form av Cotard's delusion, den ultimata mentalsjukdomen för nihilister, som tar sitt uttryck i en övertygelse om att jaget förruttnar alternativt redan har dött eller också aldrig existerat. Delvis grundat i en lös kontakt i hjärnan mellan igenkännandet av ansikten och platser och de känslor som är förknippade med dem upplever jaget en frikoppling från världen och den egna kroppen.
En tid hade jag ett gnagande intresse för psykologiska fallstudier, och har därför samlat på mig ett (mycket) litet bibliotek av neuropsykologisk studielektyr. En samling ofta jag ögnar igenom på jakt efter litterär inspiration. För det finns inget som neurologiska problem för att uppenbara sina motsatser. Och våra mentalsjukdomar säger lika mycket om vad det är att vara frisk som vad det är att vara sjuk. Därtill finns i exempelvis schizofrena föreställningar ofta kulturella yttringar, samhällsliga tendenser och personliga dilemman, vi alla i mer normal grad går och bär på. Det är som en intensifierad kondens av våra egna rädslor, besattheter, ångestar och mardrömmar och ur vansinnet kan alltid personliga sanningar siftas fram. Alas, min begynnande samling fallstudier, vilka mer ingående fördjupar sig i Cotards syndrom.
Katharine M. Leafhead och Michael J Kopelman beskriver i Case Studies in the Neuropsychology of Memory en viss RB, en 61-åring depressiv man, som är övertygad om att han avlidit en tid tillbaka. På sjukhuset betraktar han om och om igen väggklockan, oroad och frustrerad över att tiden inte hade stannat. Han beskriver sitt tillstånd som en känsla av att inte vara där, att vara "somewhere between heaven and hell."
I Methods in Madness - Case Studies in Cognitive Neuropsychiatry refererar nämnda Leafhead tillsammans med Andrew W. Young till ett tidigt fall, där en gammal kvinna som vaknat upp efter en stroke begär av sina släktingar att de ska klä henne i hennes begravningsdräkt och lägga henne i en kista eftersom hon är död. En uppmaning familjen tillslut följde enbart för att åter klä av kvinnan och bära henne till sängs sedan hon somnat, episoden sedan upprepad dagligen. I nämnda samling fallstudier får vi också möta JK, 28, övertygad ömsom om att hennes kropp ska explodera, ömsom om att hon är luft, eller att det enda som kvarstår av hennes identitet är hennes röst. När hon äter förklarar hon, känns det fel, eftersom hon "placerade mat i luften". JK's död som hon upplevde den gav henne ändlösa skuldkänslor. Hon skämdes för bidragen hon fick sedan hon sjukförklarats. Och hon upplevde bland annat att hon störde vädret och att hon begått ett fruktansvärt fel, utan att kunna definiera detta fel. Det hände att hon frågade sin mor om hon verkligen fött henne, eftersom hon upplevde sig själv som omänsklig.
En mer aggressiv nihilism har vi däremot i KH, en 36 årig frånskild man, som förklarar att han inte har något blod i kroppen. För att bevisa detta hugger han en kökskniv i armen. Inte heller han upplever att han känner något inuti.
Cogito, med andra ord, utan Ergo sum. För ytterst väcker det hela en undran kring varats egentliga natur. Det Cartesiska postulatet är inte lika stabilt för alla. För snarare än att uppleva en känsla av vara genom våra tankar, upplever vi livet genom våra känslor. Det är känslorna som får pulsen att öka, hjärtat att klappa, händerna att svettas, och kinderna att hetta, inte alls vår förmåga att reflektera kring omvärlden. Så kanske är det Sentio Ergo Sum (pardon my latin) vi borde säga. Eller snarare, liksom Bertrand Russel borde vi läsa Decartes i en vidare mening, cogito, knappast så enkelt översatt som tänkande, utan snarare vårt fulla spektrum av kommunikation med ovärlden och självet: "A thing that thinks, he says, is one that doubts, understands, concieves, affirms, denies, wills, imagines, and feels."
Fotografiet, en anatomisk modell, från den enastående Anatomical Theatre, porträtterad av Joanna Ebenstein. En sida väl värd ett besök för de anatomiskt nyfikna, konstnärliga morbida, och medicinskt orädda.
En tid hade jag ett gnagande intresse för psykologiska fallstudier, och har därför samlat på mig ett (mycket) litet bibliotek av neuropsykologisk studielektyr. En samling ofta jag ögnar igenom på jakt efter litterär inspiration. För det finns inget som neurologiska problem för att uppenbara sina motsatser. Och våra mentalsjukdomar säger lika mycket om vad det är att vara frisk som vad det är att vara sjuk. Därtill finns i exempelvis schizofrena föreställningar ofta kulturella yttringar, samhällsliga tendenser och personliga dilemman, vi alla i mer normal grad går och bär på. Det är som en intensifierad kondens av våra egna rädslor, besattheter, ångestar och mardrömmar och ur vansinnet kan alltid personliga sanningar siftas fram. Alas, min begynnande samling fallstudier, vilka mer ingående fördjupar sig i Cotards syndrom.
Katharine M. Leafhead och Michael J Kopelman beskriver i Case Studies in the Neuropsychology of Memory en viss RB, en 61-åring depressiv man, som är övertygad om att han avlidit en tid tillbaka. På sjukhuset betraktar han om och om igen väggklockan, oroad och frustrerad över att tiden inte hade stannat. Han beskriver sitt tillstånd som en känsla av att inte vara där, att vara "somewhere between heaven and hell."
I Methods in Madness - Case Studies in Cognitive Neuropsychiatry refererar nämnda Leafhead tillsammans med Andrew W. Young till ett tidigt fall, där en gammal kvinna som vaknat upp efter en stroke begär av sina släktingar att de ska klä henne i hennes begravningsdräkt och lägga henne i en kista eftersom hon är död. En uppmaning familjen tillslut följde enbart för att åter klä av kvinnan och bära henne till sängs sedan hon somnat, episoden sedan upprepad dagligen. I nämnda samling fallstudier får vi också möta JK, 28, övertygad ömsom om att hennes kropp ska explodera, ömsom om att hon är luft, eller att det enda som kvarstår av hennes identitet är hennes röst. När hon äter förklarar hon, känns det fel, eftersom hon "placerade mat i luften". JK's död som hon upplevde den gav henne ändlösa skuldkänslor. Hon skämdes för bidragen hon fick sedan hon sjukförklarats. Och hon upplevde bland annat att hon störde vädret och att hon begått ett fruktansvärt fel, utan att kunna definiera detta fel. Det hände att hon frågade sin mor om hon verkligen fött henne, eftersom hon upplevde sig själv som omänsklig.
En mer aggressiv nihilism har vi däremot i KH, en 36 årig frånskild man, som förklarar att han inte har något blod i kroppen. För att bevisa detta hugger han en kökskniv i armen. Inte heller han upplever att han känner något inuti.
Cogito, med andra ord, utan Ergo sum. För ytterst väcker det hela en undran kring varats egentliga natur. Det Cartesiska postulatet är inte lika stabilt för alla. För snarare än att uppleva en känsla av vara genom våra tankar, upplever vi livet genom våra känslor. Det är känslorna som får pulsen att öka, hjärtat att klappa, händerna att svettas, och kinderna att hetta, inte alls vår förmåga att reflektera kring omvärlden. Så kanske är det Sentio Ergo Sum (pardon my latin) vi borde säga. Eller snarare, liksom Bertrand Russel borde vi läsa Decartes i en vidare mening, cogito, knappast så enkelt översatt som tänkande, utan snarare vårt fulla spektrum av kommunikation med ovärlden och självet: "A thing that thinks, he says, is one that doubts, understands, concieves, affirms, denies, wills, imagines, and feels."
Fotografiet, en anatomisk modell, från den enastående Anatomical Theatre, porträtterad av Joanna Ebenstein. En sida väl värd ett besök för de anatomiskt nyfikna, konstnärliga morbida, och medicinskt orädda.
1 kommentar:
Åh det är en fascinerande fråga. jag undrar om man inte egentligen ofta kan säga att "jag" är irrelevant. Wittgenstein skrev att den mänskliga kroppen är den bästa bilden av den mänskliga själen. Det låter aningen behavoiuristiskt måhända, men naturligtvis är det mer komplicerat än så. Eller egentligen är det kanske det, det ända han verkar göra är att vägra förneka förekomsten av den mänskliga själen.
Skicka en kommentar