onsdag 9 april 2008

VUXENSKAPETS NATTLIGA SKOLKORRIDORER

Det slår mig ibland hur illa förberedd jag var för vuxenlivet. Trots år av inskolning lärde ingen mig just detta. Och så har mina skolår plötsligt stigit upp igen, likt en trött repression, som gäspande sträcker ut sig i mina drömmar. Jag drömmer allt oftare om tiden som förlorad; jag ligger på mitt rum och inser att jag skolkat från alla matematiklektioner och likt en fet knöl stiger obehaget upp genom halsen, känslan av hjärnans förslöande och påminnelsen om att åren måste vridas om ett varv, att jag måste börja om från början, och ytterst att det är för sent. På samma sätt har mina drömmars misslyckanden allt oftare börjat representeras av lärararketypen, mer auktoritär än någon av mina mentorer någonsin var, men med drag av en svunnen svensklärare vars heirarkiska indelning av klassen i filistiner och begåvade fortfarande ekar genom drömlandskapet. Han var väl ansedd, kvick, med hårfäste som kröp upp runt pannloben och små plirande ögon. (Jag minns för övrigt hur han, ganska blatant, inför klassen förklarade för en flicka att hon inte skulle kunna förstå, kan det ha varit Madame Bovary, förrän hon varit gift i tio år, en logik som givetvis alienerar de flesta läsare, samt ganska bigott förutsätter att en bok endast kan läsas på ett vis med en insikt). Så rör jag mig om nätterna i dessa nedklottrade pastellkorridorer med genomborrade korktavlor och rasslande trummor från vibrerande grå plåtskåp, kubistiskt insparkade. Den fängelse-estetik som innebär att alla fönster är låsta och gallerförsedda, och trapporna är linjerade i svart gummi från tusentals gymnastiskors sulor. En air av kollektiv överanvändning vi knappast möter senare i livet, tapeterna som tycks flagna under tusentals barntummar, och plastmattorna och stentrapporna som sjunkit samman som hade de nötts under år av vågor som slagit in över en strand; de chippade plaststolarna och träborden med deras organiska mönster av tuggat gummi under skivan och de rosettastensliknande heiroglyferna inristade med passare och bläck i det billiga trät på ovansidan. Detta är min skola som klättrar upp ur skuggorna, som kryper fram ur det avgrundslikna mörkret under mitt blekt rosa duntäcke.

Så gör jag upp med mina demoner. För det är trots allt relativt uppenbart att det min pågående existentialiella tumult som lånar sina motiv ur mina nötta förvridna tonår. För skolan skiljer sig fundamentalt från världen utanför den, trots dess storslagna ambition i att lära oss om just densamma. Ingen annanstans än i detta socio-politiska miniatyrsamhälle är vi själva de centrala figurerna och ingen annan institution än skolan är enbart till för vår fortbildning och förbättring. Och dagen vi tar vår examen börjar vi istället för att utnyttja vår omvärld, att utnyttjas av den. Det är läge att foga in sig nu. Att betala tillbaka. Plötsligt breder den tid, som innan varit så målriktad, så uträknad och linjärt utsträckt och blottad, ut sig åt alla håll likt ett öppet hav. Under skolåren tickade klockan ned mot friheten, och sedan vi kastat våra studenthattar och fått våra anonyma betygskuvert med posten, så tickar hon ned mot vad? Döden? Åren böljar fram, ostrukturerat, skummande och riktningslöst. Det finns inte längre en klar mållinje vid horisonten, eller ens en horisont. Vardagarna saknar struktur. Och ändå sipprar den där sedan länge glömda skolstressen fram igen som om själva livet, likt studierna inför ett prov, blir allt kortare.

Vuxenskapet har alltid förundrat mig, eftersom det är så lätt maskerat i våra ansikten. Men vuxenskap och åldrande är mycket olika. Själva ändelsen -skap snarare än barnets -dom förutsätter en form av inlärning. Barndomen är ett ofrivilligt tillstånd, vuxenskapet mållinjen i samma process. Ytterst är det en konstruktion byggt uteslutande på vanan, på förmågan att förutsäga ett skede, förbereda sig inför det och kalkulera de nödvändiga stegen för att överkomma det. Vuxenskapet handlar filosofiskt om att sluta förvånas, att stilla den gränslösa upptäcktsglädje som barnet känner, den diskriminationslösa energi som får hund, grässtrå och rymdskepp att analyseras med samma fascination. När vi växer upp lär vi oss generalisera. Den individ som är far, blir plötsligt alla män: Pappa, säger vi och pekar på den trötta grannen, herr V, och vår verkliga far skakar generat på huvudet. I själva verket misstar vi inte mannen för en släkting utan uppvisar vår omstrukturalisering av omvärlden, viårbegynnande tidiga förmåga att generalisera. Världen kan omöjligt fortsätta betraktas med en så demokratisk infallsvinkel att alla ting förblir likställda och individuella. Vi måste skära ner, blanda samman och skapa fördomar. Alla män blir en kort tid fäder, innan fler komponenter och stereotyper introduceras. Ytterst handlar det som sagt om vanan. Eller igenkännandet. Och framför oss spinner logikens nät ut sig. Men den där nödvändiga världsvanan är den skenbara kontrollen över omgivningen har infunnit sig för mig. Istället hänger jag kvar mitt emellan barndom och vuxenskap, liksom slagen till marken av vanan och vardagen. Dagarna spenderade i detta tomma föräldralösa hus, likt ett barn dricker jag saft, sover på förmiddagen, bakar kakor mitt i natten och sitter i badet och läser hela kvällen. Definitionerna har långsamt retirerat. Bakom ytterdörren finns varken äktenskapsstrukturer eller räkningar att betala. Jag och J börjar allt mer likna två syskon. Vi kan sitta i timmar osynliga för varandra tills våra id grumlar stillheten med sina behov och begär, föda, samliv, ilska. Är det så här jag ska fortsätta? Är detta både idag och imorgon och igår? Och om inte, vad annars?

Fotografi för övrigt av Julia Fullerton Batten, betitlad Locker Room.

5 kommentarer:

N sa...

Två inlägg på en dag? Vadan detta? Inte för att jag klagar. En mycket fyndig förklaring på den borgerliga vuxenheten, eller ja rent av på hela borgerligheten.

annemarie sa...

Hej --- ----- det är mamma ord som gömmer sig där. Jag ringer imorgon. A-M

annemarie sa...

Hej Johanna. Gå in på Mats blogg - Tysta tankar - han har länkat till Aberfeldty... hurra. Jag tipsade... fniss och fnitter - Mammma

annemarie sa...

Det är märkligt talande bilder du har på din blogg - var är källan!

Love/Anne-Marie

J sa...

AM- Hm olika. Denna alltså från Fullerton Batten, länk längst ner på inlägget. Har fotografit upphovsrätt brukar jag ange namn längst ner. Men det mest kommer från konstbloggar och vernacular photography forum. Morbid Anatomy, är en sida kring konst och medecin, mycket av det mer anatomiska materialet kommer därifrån, annars lite olika. Ska jag maila en länk lista.