I VÄNTAN PÅ SÖMN I LEITH

Efter en serie sömnlösa nätter, har vi börjat gå ut om nätterna, som av någon anledning är både mildare och mer vindstilla än dagarna, och det folktomma bakgatorna nedåt Leith är ett väl behövt avbrott från julrushens Princesstreet (som Glasgows innevånare lite syrligt kallar Edinburghs enda gata, eftersom det i princip är Edinburghs enda shoppingstråk, skuret likt ett sår mellan Old town och New town, och överskuggad av slottet).

Nätterna kastar nya skuggor över det redan bekanta. När jag och J ligger och oroligt skruvar på oss framåt morgontimmarna är vi likt två främlingar. Utomhus är gatorna annorlunda. En räv passerar ett par meter ifrån oss, stilla, vänder sig till och med och sneglar efter oss när vi visslar, innan han fortsätter bort i mörkret. Den annars så röda pälsen likt bränt tegel i det gula ljuset från gatlyktorna. Vi delar en märklig gemenskap med dem vi möter, om så utelåsta husdjur, hemlösa, druckna män på väg från puben, eller andra insomniacs. Vi nickar, som om vi delade en hiss till sista våningen eller som om vi vagt känner igen något hos varandra utan att kunna sätta fingret på vad. Kanske är det det faktum att vi människor, om natten, är en minioritet, att världen plötsligt reser sig i all sin kraft, en otämjd natur runt oss, och att vi plötsligt ser vårt släktskap och vår egen mänsklighet och nickar igenkännande.

Nya världar öppnar upp sig, rum som om dagarna är stängda. I natt passerar vi den gamla busstationen halvvägs neråt Leith. Om dagarna försigår ett febrilt rivningsarbete, män i neongula jackor, ljudet av metallklot genom tegel och krossat glas, surrandet av ändlösa motorer. Om natten, står en av bakdörrarna öppen och slår i vinden, och byggmakinerna kastar långa skuggor över den igenvuxna bakgården, över det krossade glaset och den gamla roddmaskinen från boxningsklubben vägg i vägg.

Det är något utomvärldsligt fascinerande med övergivna byggnade som gör att jag kan vandra timtals i dem i extas, med hjärtat smattrande mot bröstkorgen och kylan bitande i kinderna. Det är en absurd värld utan mening och utan mänskliga drag. Det är miljö på en gång offentlig och privat, på en gång allmän och egen. Och den är förbjuden. Det är märkligt att klättra in i ett rum som en gång varit byggt av människor för människor men som i sitt förfall förvandlats till något främmande. En miljö som reser sig runt omring sin besökare helt i sin egen rätt, i mänsklig mening syfteslös, men just därför så mäktig, som vore den byggd för ett helt annat väsen. Den utslagna taket höjer sig för ett väsen av betydlig längd. De multande trapporna inte längre anpassade för det en homo sapiens ben. De svarta skuggorna, tillintegjorda av kamerablixten, existerar för ett annat ögonpar.

Vi balanserar över golv som inte längre är gjorda för att beträdas, krasandet av glassplitter under våra skor, rester av möbler och kablar utspridda i de öppna lokalerna. Regnvattnet som samlats på taket droppar ner i en av de djupa pölarna där vad som en gång varit en matta långsamt multnat till en svampaktig sankmark. Vi klättrar fram genom dörrposter med dörrar som sedan länge lyfts av sina gängor, ibland med resterna av gamla meddelanden uppspikade "Close door behind you", "Wipe your feet on the carpet". Över våra huvuden de takåsar som blivit bon för ett femtiotal duvor, som kuttrande och kurrande rör sig i mörkret, vingarna smattrande mot de sista takrutorna när vi väcker dem.

Det här skulle kunna vara det sista som finns kvar av mänskligheten, bakom de tjocka tegelväggarna och det gula ljuset som skiner in från gatan är det svårt att lita på att något finns kvar där utanför. Det är ingen ironi att någon klottrat ordet apocalypse över väggen. Människlighetens flyktiga tillvaro är så påtaglig och de spridda rester hon lämnat i den sönderfallande byggnaden får mytologiska mått i nattmörkret. De svartvita affischerna från 90-talets stora boxningsmatcher, de gamla gymnastiksalsrepen i taket i boxningsklubben, metallformationerna i maskinrummet som fortsätter ner i underjorden, det lilla fotografiet av en båt i en blå sjö, som fortfarande sitter uppklistrad på en vägg, och till och med vår egen spegelbild i det krossade glaset i ombytesrummet.