onsdag 12 december 2007

JOHANNA

Ibland försöker jag förklara för J: "You don't know what it's like. It's everything i have, it's my life, the language i speak, the streets i walk in, the bed i sleep in, the food i eat, it's my friends, my job, my lover and it's me. Like that. (jag knäpper med fingrarna). It's all gone."

Julen rycker upp djupa rötter. Det är en tid av rörelse, av återföreningar och uppbrott. När jag sitter upp hos min chef, D och hans fru, C säger de båda: "I've got a feeling you might not be coming back" och tillägger långsamt. "And maybe you shouldn't." Att ens tänka tanken fyller mig med en sån överväldigande sorg, att jag inte kan likna det vid något annat jag känt i mitt liv. Det är ett fysiskt illamående, som får mig att krama det rosa armstödet hos min chef, som väller upp som stormande och samtidigt kvävande trötthet, som om det vore en dödlig sjukdom som mycket långsamt drog mig under. "You're facing the hangman" säger D. "I know how you feel." Vi dricker billig Port ur en gemensam flaska, kedjeröker Golden Virigina, och diskuterar Health and Safety. (D planerar ett skyltfönster med modeller av bokhandlare och kunder som går en hemsk död till mötes. I flamsäker material. Och när tystnaden faller skanderar han julsånger med orden utbytta till säkerhetsdyrkan.) Men vi återkommer trevande till ämnet igen. Det har tagit över en månad att boka biljetten, en månad av plötsliga sjukanmälningar efter sömnlösa nätter, panikångest framför ryanairs gula och blå sida på nätet, och en serie vänner som lovat att komma in med lugnande av olika slag för flygresan. "I'm terribly afraid" säger jag. Jag vet inte mer vad jag ska säga. "I dont know" säger jag. Att resa hem är att resa i tiden. Jag vet vad jag reser till men jag vet inte vem det är som reser tillbaka.

För lite mindre än en vecka sedan försökte jag signera en fullmakt som avskrev mig rätten till mitt namn till en anhörig, krokigt signerade jag det namn jag inte använt på snart tre år, igen och igen, och insåg tillslut att jag förlorat min namnteckning. Att det kråkfötter jag åstakom påminde om någon som för första gången skriver sitt nya namn, rotlösa och historielösa, bokstäverna är prövande, ett svepande J i skrivstil, en snävt textad kapitäl, eller ett J vars krok linjerar det resterande namnet. Jag vet inte. Jag saknar signatur. De namn jag föddes med lade jag av tre år tillbaka när jag först kom till Skottland.

I bokhandeln är jag istället känd som Lynn, ett namn jag gavs redan min första dag, (ungefär som man skulle klippt av håret på Rapunsel). What's yer name? J. Won't work, we already have a J in the shop, from now on yer Lynn, ay? Lynn means waterfall in old Scottish. Och så föddes Lynn, med rötterna i HC Andersens sjöjungfru, och knäna vikta och blicken lika fjärran som nämnda statyett i Köpenham.
Det händer att främlingar kommer in och frågar efter mig, J det vill säga, men får ett nekande svar, vi har ingen J här. Det väcker ständig förvirring.
Lynn är ett persona utan identitet. Lynn är genomskinlig som vatten och flyktig som dimma, hon är alltid i rörelse, i alla möten, ständigt mentalt sysselsatt med den komplicerade sociala processen att resa sig och gå. Hon är i grunden en kombination av två naturelement, lika delar blitt sagoväsen som hänsynslös best. För mycket länge sedan brukade min chef D försöka definiera mig. Jag brukade hitta hans druckna nedskribblande blyerslistor överallt, på baksidan av vårt arbetschema, på tobakspapper och stundvis i bläck över hans rynkiga händer. The Sfinx, Little Mermaid, Alison Bryant, The Woman in Golding's Free Fall, Mother, Mary Queen of Scots, Rabbit, Carroll's Alice. Lynn kan vara vem som helst men i grunden är hon en okänd faktor, ett svart hål.

Hemma är jag Jos, Jos som ligger vaken om nätterna, som dricker kaffe och spelar 60 tals garagerock om morgnarna och frenetisk biter på naglarna och river sönder moleskinnsdagböcker. Jos vars namn uttalas med långt o och brittiskt dj och som mina svenska anhöriga ibland upprepar i försvenskad version som bär liten likhet med det namn jag lystrar till. Jos är i grunden ett barn, och hon tituleras inte helt olikt ett husdjur eller en trotsig dotter. I hennes karaktär ligger också att hon upphör så snart dörren slår igen bakom henne. Redan i trapphuset är jag en annan.


De som känner mig som J i Skottland är de som inte känner mig, de som aldrig nämner mitt namn när de talar med mig, de som använder det med antingen auktoritet eller tveksamhet. Mitt efternamn har jag lagt av. Jag har inget namn på dörren. Min post skickas i min väns namn.


På samma sätt som jag har alienerats från mitt namn har jag också alienerats från den kropp jag måste haft tre år tillbaka i tiden. Jag har förlorat en del vikt, jag har vuxit upp och levt långa tider utan en fullängdsspegel. Mina mått är annorlunda, något som förvirrats av de brittiska måtten, jag är 5 feet 10 inches, men minns inte längre mina exakta meter, jag är en storlek 8-10 utan att kunna överföra detta till svenska mått och skostorlek 7. Det händer att jag får kläder överskickat och om än tacksamt, med en känsla av sorg, upptäcker att givare förmodligen inte längre vet hur jag ser ut. (Givetvis händer det omvänt att jag skickar alkohol till nyblivna puritaner i hemlandet, eller skivor som de sedan länge ratat, alltid med en nästan sjuklig känsla av förtvivlan till följd.) Något liknande kände jag när jag förenas med min gamla skivsamling som min mamma skickade över, och en serie udda porslinskoppar (flera symboliskt krossade) som jag tre år tillbaka i tiden hade funnit både viktiga och personliga nog att förpacka i tidningspapper i en speciellt försluten plastlåda.


Det finns sndra grundläggande detaljer underminerar vem jag varit, och vem jag över julen åker hem för att försonas med. Små detaljer som kan verka oanseliga men som är grunden för den mest basala materiella sidan av vår identitet. Jag äter annorlunda, maträtter jag tre år tillbaka brukade avsky och har anammat en massa små peculiarities jag kommit att bli väldigt noga med. Samtidigt har de grundläggande beståndsdelarna i min svenska diet blivit strukna från inköpslistan. (Tre år tillbaka, när jag först anlände och vilsen irrade runt Glasgows Buchanon Street busstation klockan tre på natten och tillslut plockades upp av en kedjerökand taxichaffis, med vilken jag i timtal körde runt Skottlands Betlehem utan att finna varken hotell eller vandrarhem, erfarde jag mitt första möte med den brittiska dieten, e
n sensation jag på fullt allvar beskriver som min första insikt i denna främmande och samtidigt så bekanta kultur. James, för det var hans namn, körde mig tillslut till sitt hem, visade mig hans enorma syremaskin och den mask han sov med på grund av bristfälliga lungor, och lät mig sova i en sovsäck på hans soffa efter en vakande natt framför hans lätt gulnade teve. James födde mig också under den där kvällen och morgonen, och bar ut en serie tallrikar med exotiska bakelser och kakor med kulörta fyllningar och torrt tvättsvampsbröd. Bakelser jag vred och vände på i en kombination av kväljande hunger och fascination över billigt brittiskt fabriksfabrikat med ändlösa E-nummer och färgämnen. James skulle senare köpa en karta åt oss och köra mig gratis till Edinburgh, där han hjälpte mig finna min skola, och sedan ett billigt hostel åt mig mitt i staden och där lämnade han mig, handfallen, oändligt tacksam och gränslöst nyfiken.) Sedan dess har jag anammat en serie Skottska traditioner som förändrat mig djupet av min person: crumpets, haggis, och min stora passion, whiskey (en upptäckt som vuxit från trevande house-whiskey för 75 pence på min lokala pub, via Lidl's bourbon, till en renlärlig Malt, no matter the price, och som tillslut fullbordats i en connaisseurs näsa och gom och en absurd kärlek till Laphroigh.)

Det är Johanna jag reser tillbaka till. Johanna som ska återupptäckas. Och det är de små detaljerna jag lämnar bakom mig. Koppen jag dricker mitt kaffe ur på morgonen, det hala gatuhörnet vid Lady Lawson Street, den märkliga dimma som sveper upp över Leith om kvällarna, den lokale dåren som cirkul
erar Tarvit Street med sin bror, Store Andy's skalliga huvud och röda skägg, och bokhandelns collie. Och i grunden antar jag att det är just detta jag är. Alla dessa små intetsägande detaljer som tillsammans utgör grunden för mina tankar, mina handlingar och mina drömmar. Edinburgh, c'est moi! Och när jag lämnar det bakom mig kommer jag att dö.


10 kommentarer:

LÄROMEDELSRECENSION sa...

Bästa du, du behöver inte ta avsked... och du är den du är... men jag förstår vilken resa du gör... det är en större resa än den från två städer i världen. Du får gärna sova i en sovsäck under namnet Jos... jag ska spela Dylan Vision of Johanna... välkommen hem, Ma

a-M sa...

Vem du än är - i vilket namn du än klär dig - så är jag din muminmamma, som likt den berättelse i trollkarlens hatt, kan se vem du är. Du är mitt barn! Det är den vackraste berättelse jag vet om moderskap och vilsevandringar - hos någon person - där är man alltid hemma. Jag har skrivit om dig i min blogg. Tänk så märkligt offentliga vi är, utan att bli så väldigt privata. Love you, Lynn, Jos, J, Johanna... Jojo... dotter! Mamma

Svensklärarföreningen sa...

Hej - har läst igen... och jag tycker så mycket om det jag läser. Jag hatar ibland att vara mamma. Orden får andra dimensioner i relationer. Jag kan läsa texten lite mer utifrån idag. Då ser jag något annat. Men om jag är mamma...så läser jag med hjärtat. En mamma ska inte läsa en dotters texter som en mamma, utan som en människa som läser texter och blir berörd. Du är så välkommen hem... något inom oss måste alltid dö för att vi ska växa. Det är symboliska dödar för att vi växer, tar riktningar och beslutar oss för någonting. Din text är mycket vacker. Anne-Marie

Kersti sa...

Det känns på något sätt lite vemodigt att läsa det du skrivit. Jag har en vän, en väldigt nära vän, min allra bästa som lämnade Sverige för sådär 25 år sedan. Hon har bott på många platser. Talat andra språk. Och jag tror att hon är annorlunda och ändå samma. Inne i kärnan finns det som är hon och jag finns kvar här som betraktaren med saknaden och längtan efter att ha henne nära. Men det kommer inte att bli så. Jag reser till henne, dit där hon är ibland . Faktiskt bor hon i Skottland just nu i Forres. På ett sätt är jag hennes förankring till vad hon är och var på ett sätt inte. Hon har ett liv som jag inte delar. Så är det och hon bär en längtan och en saknad som jag känner igen i det du skriver. Du har en mamma som väntar men som kommer att släppa iväg dig på den resa du måste göra. Så är det i livet. Man gör den resan ensam med sig själv. Och till slut hittar man något som är hemma. Kanske här eller där eller i dig. Kram Kersti

LÄROMEDELSRECENSION sa...

Så vackert skrivet Kersti, hos mig kommer tårarna när jag läser dina ord. Jo, jag släpper iväg henne igen. Så är det. Barn ska ha flygkraft och tillit till det som finns kvar och vinkar. Jag vinkar så gärna hej då. Anne-Marie

J sa...

Kersti, tack för dina underbara tankar. Jag tror att du har helt rätt. Det är förvirrande. I tider av återförening och hemresa, väller alla dessa känslor och tankar upp. Märkligt nog är det som svårast att vara borta när man kommer hem.
Ha en underbar jul Kersti. Kramar.
Anne-Marie, saknar dig så enormt. Syns i morgon. Hur märkligt är det inte att skriva det!

Kersti sa...

Tack du vackra människa för din nyårshälsning. Ja det var ett märkligt möte men jag är väldigt glad att det blev av.
Jag har försökt ta reda på vem konstnären till getingflickan är men än vet jag inte. Vi får ge oss till tåls så kanske svaret kommer så småningom.
Jag har tänkt på en annan sak som handlar om att vara eller vem man är. Jag har förstått att det faktiskt kan vara skillnad beroende på vilket språk man talar. Jag har en Amerikansk vän och hon tycker att hon är annorlunda här på svenska mot där på engelska. Jag har också märkt det på min man som är mycket mer öppen och hjärtlig på engelska än på sitt svenska modersmål.Kanske finns det en begränsning i det språk man inte har som första språk som gör att man av nödvändighet visar lite andra sidor av sig själv. Ja vet inte men kanske. En riktigt härlig fortsätning på det nya året önskar jag dig. Stor kram Kersti

Kersti sa...

Jag måste bara skriva och berätta hur mycket jag tycker om din formulering: Märkligt nog är det som svårast att vara borta när man kommer hem.
Jag bär den med mig, den är så sann, så vemodig och så vacker. Kram

Martin sa...

Vemod var ordet sa Bull. Fantastiskt. Välkommen tillbaka - men jag hoppas att detta inte betyder att du slutar skriva på den här sidan. Den förtjänar så många läsare. Så många.

Vicktoria sa...

vad fint, så nära och skirt. som en mycket tunn tyllgardin, en sommar på gotland...


kram vick2ria