måndag 10 december 2007

KRIGETS MASKERAD

"Men without noses are very beautiful, like antique marbles."
(Kathleen Scott, skulptris och volontär för Dr. Gillies efter första världskriget)


Ordet Mask är har en av sina äldsta rötter i latinets Mascus, Masca, Spöke. Spöket är en annan, om så ett rituellt personifierande av en gudom, en anonym balaklava över bankrånaren, eller libertinens ansiktslösa gränslöshet på maskeradbalen. Masken är ett befriande av ansiktsdrag - ett frånvaro av rodnad över kinderna, av ett leende, av en rynkad panna, av tonårsacne och nationalitet, av kön. Masken är en frånvaro av ansikte, på gott och ont, den döljer vad vi vill dölja, och den visar upp vad vi väljer att visa upp. Men dess natur är tillfällig. Masken är inte verklig, utan en slags improvisation, och i dess natur ligger avslöjandet, ögonblicket då vi drar undan vår förklädad och avslöjar vårt verkliga ansikte.

Det sena tio-talet såg återkomsten av första världskrigets kämpar, spöken som den
nya tekniken och kirurgin kunde kalla tillbaka från de döda, och krigets ansikte var fysiskt påtagligt. Det passerade dig på gatan, de åt mitt emot dig på resturangen, eller sov i din säng. De kom tillbaka från skyttegravar där ansiktet varit den mest utsatta kroppsdelen, beskjutna med ny militär teknologi de ännu inte lärt sig förstå, kulor som krossade snarare än bröt benen, och som lämnade enorma öppna sår där de träffade. Och de var lika förtvivlade över sina nya ansikten som de främlingar som passerade dem på gatan. På sjukhusen var speglar förbjudna i många avdelningar och i Sidcup i England, hemstad för den legendariske kirurgen Harold Gillies specialsjukhus för plastikkirurgi, var vissa avskilda bänkar i parkerna målade i grällt blått, en signal till förbipasserande att männen som satte sig att vila där kunde var upprörande och stötande att betrakta.
Fascinerande nog var den medecinska utveckligen under och efter första världskriget stark sammanbunden med sin banbrytande läkare och konstnärer. Gillies, ofta omnämnd som grundaren av den moderna plastikkirurgin, beskrev sitt arbete som "a strange new art" och strävade till skillnad från tidigar kirurger efter att skapa skönhet snarare än ren funktionalitet. I somliga fall, som med walesiske vakten, J Maggs, vars näsa hade skutits av 1918, lyckades han så väl att läkarna knapp trodde honom när han beskrev det. Till bevis fick han kalla in nämnde soldat till en av de privata kamrarna under the British Medical Associations årliga möte, och genera honom inför kollegorna, varpå den unge mannens kinder och nya näsa långsamt rodnade. Det församlade läkarna häpnade. Blodet cirkulerade genom Gillies skulpterade näsa.

Men långt ifrån alla kunde skickas till Gillies sjukhus i Sidcup. För de övriga gällde det att improvisera, att låsa in sig, låta håret växa långt eller att maskera sig. The Smithsonian Magazine har en fantas
tisk artikel av Caroline Alexander om de masker som blev gravt deformerade WWI soldaternas nya ansikten. De kallade det "The Tin Noses Shop" och det riktiga namnet på just denna avdelning av London's General Hospital var "Masks for Facial Disfigurement Department". Här arbetade Francis Derwent Wood, programmets grundare och utbildad konstnär och skulptör, med att försöka återskapa de ansikten som en gång varit. Wood satte upp sin mask-atelje i mars 1916 och en liknande studio sattes upp i Paris 1917 under den tidigare ganska mediokra konstnärinnan Anna Ladd's överseende (och kvinnliga touch, Ladd lär ha velat skapa en lättsammare miljö med blommor och affischer och en vacker bevuxen bakgård.) Processen att återförena männen med sina ansikten kunde ta en månad, från de första gipsmodellerna av det skadade ansiktet som låg som grund till de lermasker ur vilka Wood och Ladd karvade fram ett förlorat öga eller grävde ut en bortsprängd näsa eller kind, masker som sedan präglades i tunn koppar och emaljerades i samma färg som soldaternas hud, oftast medan männen, likt ett par glasögon bar metallmasken, för att åstakomma största möjliga likhet. Målandet av ansiktet var den störsa konstnärliga utmaningen, att åstakomma hud som föreföll levande, den blå tonen i orakade kinder, den lätta rodnaden över näsan och kinderna, och att sedan lägga till rätta mustascher, ögonbryn och ögonfransar (i Ladd's studio producerat av verkligt hår, i Wood's av tunna strån folie).
Project Fasade's utmärkta sida finns en underbar liten stumfilm som visar den
moderliga Ladd när hon arbetar i sin atelje. Den hackiga kvaliten och de onaturligt snabba rörelserna, påminnande om Chaplin, ger filmen en märklig komisk kvalitet som kontrasterar mot den grymma verkligheten. Över öppningsscenen vilar ett märkligt vitt ljus över den gröna bakgården som fadar in i ateljen där Ladd försiktigt lyfter av hakan på en ung soldat med mustasch. Vid hennes sida plockar konstnärerna med öron, kinder, näsor och hela ansikten och vrider dem långsamt framför kameran. Det är ett märkligt möte av konst och verklighet, Ladd som fingrar intimt över männens ansikten, rättar till bågarna över öronen och hennes unga assistent som plockar upp sin pensel och försiktigt retoucherar en fläck på soldatens kind, hans ansikte stelt och obekvämt, jakande nickande åt hennes kvinnliga småprat.

Maskerna och männen förblev ofta oskiljaktiga trots att åren ganska hastigt nötte den fina emaljen, som krakelerade, missfärgades och solblektes, och det är märkligt att se männen stirra tillbaka
från fotografierna före och efter med sammanbitna orörliga ansikten. Det är svårt att föreställa sig färgerna bränna ut ur sepiatonerna, och det är svårt att föreställa sig hur dessa ansikten förvandlades när deras ägare log, skrattade eller grät. Maskerna är statiska, låsta i ett enda uttryck, paradoxalt nog både ett bild av ett liv som varit före kriget och ett död mask utan ålder. Som om tiden på en gång stannat och upphört.


2 kommentarer:

LÄROMEDELSRECENSION sa...

Hej-- har läst. Kul.Bra. Tjohej! Så glad att du är tillbaka. Anne-Marie

Kersti sa...

Herj jag har också läst fast inte så omsorgsfullt som du förtjänar. Det har varit en förfärlig vecka. jag ska läsa ordentligt. För det vill jag verkligen men nu ska jag först vila lite, dricka lite glögg och försöka umgås med familjen. Återkommer. Kersti