MEMENTO MORI

1931 installerades en enorm digital klocka, en av de första, på en av Londons tågstationer. Elektriska motorer vevade de tunga bältena med siffor förbi det rektangulära fönstret som vätte mot tågstationen. Den enorma konstruktionen som vilade där bakom vägde strax under 7000 kilo. Som en slags symbol för den positiva framtidutsikten. Smattrande plåtar som roterar som markerar varje passerande minut.
Om litteraturen förändrats i och med den teknologiska utvecklingen, från muntliga sagoberättare, via det tidiga skrivna ordet och sedan tryckpressens boom till dagens högteknologiska demokratiska (stundvis slit och släng) skrifter: sms, internet, bloggar (för alla, av alla) kanske också klockans teknologiska utveckling har påverkat synen på tiden. För klockan som verklig tidsmätare, snarare än en exklusiv statussymbol, är en relativt sen uppfinning. Och tiden tycks krympa med åren och med de industriella framgångarna, från den tidiga naturliga dagens soluppgång och solnedgång, vi de tidiga statusklockornas mätta timmar, snarare än minuter, till digitalurets exakta tid, exakta sekunder. Gemensamt förmodligen att de tickar ned, de mäter ut vårt liv, ett liv som medan tiden krymper, ständigt blir allt längre.Vi värjer undan döden lite längre. Vi föredrar vår tid tydligt utmätt och linjär. (Watchismo, en helt underbar blog, besatt av konstnärliga tidsmätare har för övrigt på den noten en hel serie exempel på klassiska Memento Mori urverk, klockor som påminner om vår stundande undergång. Mest intressant formodligen döskalleuret som tillhöred Mary Queen of Scots, som, en inte helt förbisedd ironi, blev halshuggen.
I bokhandeln, jag arbetar i, för vi också vår kamp mot undergången, likt varje år, i det ljumma vintermörkret. Det är en tudelad strid, på barrikaden mot hälso-inspektörerna som varje år drar hängsnaran lite hårdare om de små butiksägarna med en serie lagar och regulationer till för att skydda oss från oss själva. In absurdum. Så kommer det sig att våra mattor är en hälsorisk, våra skyltfönster (täckta i ett grå film av tio års bokdamm och avgaser) kan självantända i den brännande Edinburgh solen, våra stegar är dödsfällor, liksom våra glödlampor, våra hyllor, och givetvis våra böcker, (efter att just ha avslutat Kendrick's The Secret Museum, om främst den litterära pornografins historia, måste de otaliga rättegångar mot litteraturen genom historien vara ett glasklart bevis att de som överlever vår bokhandel för all framtid kommer att förstöras av antingen Joyce, Wilde eller Flaubert.) Efter ett par år på de brittiska öarna är häpnar man inte över att de förbannar den Nanny State som styr. På kyrkogårdarna i Edinburgh är de flesta gravstenarna välta, det är lätt att tro att de alla är sedan länge övergivna, tills man upptäcker blomkvistarna, buketterna och marchallerna som lämnats vid de välta gravplatserna. Vandalismen är, visar närmare studier, i själva verket ett kontrollerat statligt beskydd av potentiella vandaler. Sedan en ung pojke dött ett par år tillbaka, efter att ha vält den grav han försökt förstöra över sig själv, tar hälsoinspektörerna vid där han slutade. En logik som mycket väl skulle kunna leda till en kontrollerad antändning av vår butik, för att skydda oss från en okontrollerad brand. Fundamentalt är det således en kamp mot döden vi för. Våra fire extinguishers, våra varningsskyltar och risk assessment forms är förvirrat finger åt liemannen själv. Med lite tur kan Edinburgh Statsråd erbjuda oss evigt liv.