torsdag 6 december 2007

MEMENTO MORI


1931 installerades en enorm digital klocka, en av de första, på en av Londons tågstationer. Elektriska motorer vevade de tunga bältena med siffor förbi det rektangulära fönstret som vätte mot tågstationen. Den enorma konstruktionen som vilade där bakom vägde strax under 7000 kilo. Som en slags symbol för den positiva framtidutsikten. Smattrande plåtar som roterar som markerar varje passerande minut.
Om litteraturen förändrats i och med den teknologiska utvecklingen, från muntliga sagoberättare, via det tidiga skrivna ordet och sedan tryckpressens boom till dagens högteknologiska demo
kratiska (stundvis slit och släng) skrifter: sms, internet, bloggar (för alla, av alla) kanske också klockans teknologiska utveckling har påverkat synen på tiden. För klockan som verklig tidsmätare, snarare än en exklusiv statussymbol, är en relativt sen uppfinning. Och tiden tycks krympa med åren och med de industriella framgångarna, från den tidiga naturliga dagens soluppgång och solnedgång, vi de tidiga statusklockornas mätta timmar, snarare än minuter, till digitalurets exakta tid, exakta sekunder. Gemensamt förmodligen att de tickar ned, de mäter ut vårt liv, ett liv som medan tiden krymper, ständigt blir allt längre.Vi värjer undan döden lite längre. Vi föredrar vår tid tydligt utmätt och linjär. (Watchismo, en helt underbar blog, besatt av konstnärliga tidsmätare har för övrigt på den noten en hel serie exempel på klassiska Memento Mori urverk, klockor som påminner om vår stundande undergång. Mest intressant formodligen döskalleuret som tillhöred Mary Queen of Scots, som, en inte helt förbisedd ironi, blev halshuggen.
I bokhandeln, jag arbetar i, för vi också vår kamp mot undergången, likt varje år, i det ljumma vintermörkret. Det är
en tudelad strid, på barrikaden mot hälso-inspektörerna som varje år drar hängsnaran lite hårdare om de små butiksägarna med en serie lagar och regulationer till för att skydda oss från oss själva. In absurdum. Så kommer det sig att våra mattor är en hälsorisk, våra skyltfönster (täckta i ett grå film av tio års bokdamm och avgaser) kan självantända i den brännande Edinburgh solen, våra stegar är dödsfällor, liksom våra glödlampor, våra hyllor, och givetvis våra böcker, (efter att just ha avslutat Kendrick's The Secret Museum, om främst den litterära pornografins historia, måste de otaliga rättegångar mot litteraturen genom historien vara ett glasklart bevis att de som överlever vår bokhandel för all framtid kommer att förstöras av antingen Joyce, Wilde eller Flaubert.) Efter ett par år på de brittiska öarna är häpnar man inte över att de förbannar den Nanny State som styr. På kyrkogårdarna i Edinburgh är de flesta gravstenarna välta, det är lätt att tro att de alla är sedan länge övergivna, tills man upptäcker blomkvistarna, buketterna och marchallerna som lämnats vid de välta gravplatserna. Vandalismen är, visar närmare studier, i själva verket ett kontrollerat statligt beskydd av potentiella vandaler. Sedan en ung pojke dött ett par år tillbaka, efter att ha vält den grav han försökt förstöra över sig själv, tar hälsoinspektörerna vid där han slutade. En logik som mycket väl skulle kunna leda till en kontrollerad antändning av vår butik, för att skydda oss från en okontrollerad brand. Fundamentalt är det således en kamp mot döden vi för. Våra fire extinguishers, våra varningsskyltar och risk assessment forms är förvirrat finger åt liemannen själv. Med lite tur kan Edinburgh Statsråd erbjuda oss evigt liv.

10 kommentarer:

Svensklärarföreningen sa...

HURRA! HURRA! HURRA! Anne-Marie

Anonym sa...

Oh så härligt att du är tillbaka Jag har tittat in nästan varje dag och längtat.Hoppas att allt är bra där i Skottland.
Jag har funderat en hel del kring tid. Det är spännande, jag har en bok i min ägo som heter Tiden är bara ett ord, om klockornas makt och hur man bryter den. Spännande läsning. Jag tror att man kanske mådde lite bättre förr när en timme inte var ett absolut mått utan beroende på hur lång tid det var mörkt om dygnet. Alltså var dagtimmarna längre på sommaren än de är nu och kortare på vintern. jag undrar hur man skulle uppleva det om man skulle ändra til det nu?
Om små bokhandlare så är det så trist att de försvinner. Vi har en här, där jag bor som nu ska stänga ner efterjul. Jag kommer att sakna den mycket men förstår samtidigt att det inte bär sig. /Kersti

Jo just det. Nu har jag hängt upp getingflickan (tavlan)så att jag ser henne varje dag. Det är din förtjänst, tack för det!

Anonym sa...

Underbar essä, du har en så behaglig röst.

Det verkar som om ni verkligen har problem med Edinburghs myndigheter. Det där med gravstenarna är ju bara för fantastiskt.

Dina inlägg blir bara mer och mer intrikata - du skriver verkligen jättebra! Det är på något sätt som om du skriver från någonstans där tiden stannat - det finns liksom inte att en svenska arbetar på en dammig bokhandel i Edinburgh och jagas av obegripliga myndigheter. Visst har du egentligen hittat på allt? :^) Du minns Tlön Uqbar?

Eller är detta bara ett litet preludium? ... har du läst Olov Jonasson, "Parabellum"? (Liten novellsamling som kom ut typ -43, och innehåller mest små beredskapsnoveller. Låter trivialt - men är genialt. Jonassons berättarjag sitter t ex på stadsbiblioteket i Stockholm och letar efter en doft genom att bläddra i dammiga tidningslägg av Dagens Nyheter, och beskriver doften ungefär som: ett nyfernissat björkbord, en HSB-gata efter regn).

På första sidan står det bara Den här boken är istället för en annan. Den handlar om en ungdom.

Är inte det ett fantastiskt sätt att börja en bok, så säg!?

Anne-Marie sa...

Självantända? Självklart. En boklåda självantänder själar. Anne-Marie

Hypergraphia sa...

Hatten av allihop och mycket kärlek. Jag har haft lite skrivkramp på sistone, men idag, efter en aristokratisk afternoon tea för £21 på the Balmoral Hotel har jag fått krafterna tillbaka.
Kersti och Martin och Anne-Marie, ni gör det svårt att tvivla på varför man ska fortsätta skriva. Jag bugar verkligen ödmjukt. Om ni visste vilka stordåd ni gör. Tack.

Kersti, visst är det intressant. Kanske också hur cementerat begreppet blivit, hur självklara timmar och minuter är som mått. Och hur kvävande det är. Ju mer tid vi mäter ut, ju mindre tid lämnas vi kvar med. Din tanke om att gå tillbaka till den gamla tidssynen är intressant, jag vet inte vad som skulle hända.
Jag lider också med er lokala bokhandel. De blir allt färre. Min chef brukar kalla mig hans styrman, vi sjunker tillsammans, i salut, men eftersom jag är andre styrman har han lovat mig att jag får överge skeppet när vattnet stiger över fotknölarna.

Martin, i min solipsism, tvivlar jag också på din verkliga existens. Men jag börjar här, och min person tar långsamt köttslig form i Skottland. Tlön Uqbar... om jag inte minns fel slutar novellen med Tlön's förverkligande. Och beskriver en syn på tiden som är lite av en kall handske mot pannloben: ständigt föränderlig endast uttryckt i ett språk utan sustantiv. Och den både skrämmande och otroligt vackra meningen om samlag och speglar.
Visst är det något att fundera på ordet kontra verkligheten. Kendrick i ovan nämnda bok beskriver hur det skrivna ordet förlorat sin magiska kraft i den moderna åldern. Vi räds tevespelens inverkan, våldsfilmer, och pornografiska magasin, men det skulle aldrig falla oss in oroa oss över att våra unga fördriver sin tid med Ovidius eller Wilde. I det moderna (sekulära bör kanske tilläggas) samhället är ordet i ganska stor utsträckning verklöst. Märkligt att tänka sig en tidsålder då ordet var skapande, uppviglande och aktivt. Och endast att läsa om Bovary's resa bakom det fördragna skynket i hästkärran skulle leda till en nationell våg av äktenskapsbrott. I början var ordet... Det var allt som räckte.

Tack för alla tankar och för boktipsen, det är verkligen alltid högst uppskattat. Och det är en otroligt vacker öppningsrad, Martin. Doften är dessutom ett allt för underskattat sinne.

Hypergraphia sa...

Anne-Marie, tack för allt ditt stöd. Det kan vara den sockerrushen efter tet som har fått mig att klättra uppåt väggarna, men jag var så full av ideer igår att jag var tvungen att gå upp klockan fem på natten och trevande i mörkret anteckna innan de upplöstes...

Anne-Marie sa...

Jag vill läsa, läsa, läsa. Hela tiden. Madame Bovary... det var ord som rörde om... A-M

Anonym sa...

Nu har jag läst hela bloggen, om än inte så noga. Jag hade inte ro att läsa sakta. Jag blev tårögd och fortsatte tills jag började gråta. Jag saknar dig så mycket.
Appropå tavlor från barndomen, så minns jag era tavlor i Enskede väl, särskilt de små. Ett badrum, en toalett, en stor trave böcker och en text, ni (J och A-M)vet vilken jag menar. Jag förstod att den var lite roligt menad, men jag tog den på stort allvar. Och så minns jag den lilla bilden på Abraham, vid matbordet. Nu när jag tänker på det så var det nog inte alls Abraham på bilden, men jag har alltid tänkt att det var det.
Så fort jag får tillfälle ska jag läsa mer ordentligt. Dina texter förtjänar ogrumlat sinne.
Anna

Hypergraphia sa...

Anna, det är så stort att ha dig här. Tack så mycket. Jag saknar dig också. Jag är verkligen så glad att du har läst. Du kan inte ana hur mycket det betyder. Enorma kramar.

Anonym sa...

Det var ju just i och med järnvägstrafiken som klockorna egentligen blev nödvändiga. Åtminstone behovet att ha en enhetlig tid i hela landet. Fram till 1 januari 1879 hade vi nämligen soltid i Sverige, dvs när solen stod i söder och högst på himlen var klockan tolv. Det innebar att alla orter hade sin egen lokala tid, och totalt var det 53 minuters tidsskillnad mellan öster och väster i riket. Inget problem så länge man höll sig inom sitt närområde, men när man t ex tog tåget från Stockholm till Göteborg blev det väldigt förvirrande. Så på 1850-talet infördes en enhetlig tid för alla järnvägsförbindelser, och för denna tid valdes Göteborgstid. På varje järnvägsstation i Sverige fanns en klocka med dubbla minutvisare - den ena visade lokal tid och den andra Göteborgstid.

1879 infördes så rikstid, den utgick ifrån en punkt tre grader väster om Stockholm (varje grad motsvarar ca 4 tidsminuter). Därefter gick alla klockor lika.

Eller, vänta. Inte riktigt alla. I samhällen dit järnvägen inte nådde levde nämligen soltiden kvar. Vad hade man för nytta av rikstid där? Jag hittade t ex en uppgift om samhället Brodalen utanför Lysekil på västkusten. Dit kom inte järnvägen förrän 1913 och fram till dess fanns det ingen ordentlig rikstid i Brodalen.

Jag gillar tanken på samhällen som ligger lite utanför allfarsvägarna och en aning vid sidan om civilisationen. Att allt inte är exakt enligt rikslikande lagar och förordningar. Jag har knasfantiserat lite om vad som skulle hänt om någon liten avlägsen ort inte gått med på högertrafikomläggningen 1967, utan fortfarande tillämpade vänstertrafik.
Det är lite Asterix och hans värld över det hela.

Några tankar från
Mattias