PÅ TEMAT PERFEKTION

En vän till mig i Stockholm har en stol i sin lägenhet på vilken man inte bör sitta, på vilken man inte bör hänga av sig, eller lägga ifrån sig ens morgontidningen. En annan vän har ett månadsgammalt golv som knappt kan beträdas, en vackert matt sienna parkett i vardagsrummet, som vi klättrande undviker medan vi dricker kaffet över det stenlagda köksgolvet, innan vi i strumplästen slår oss ned i de utvalda möbler vars skyddade stolsben har placerats på det nya golvet. En tredje vän har haft en målare över till lägenheten för att med en fin liten pensel mycket långsamt fylla igen de små sprickorna i det svartmålade teglet på balkongen.

Det för mig ett ideal jag återvänder till, Sverige, ett perfekt land där även den billigaste och lägsta kulturen, sedan mitt senast besök har uppgraderats. MacDonalds på Södermalm har ersatt sina plaststolar och grälla estetik med softad belysning, blank metall och träpaneler. Till och med hyllorna på den lokal ICA butiken har fyllts upp med estetiskt korrekta förpackningar. Och Dagens Nyheters nätsida rankar varje vecka Stockholms bäst klädd efter läsarnas röster. Det är Hej Konsument för hela slanten. Det finns inte en identitet du inte kan återskapa med rätt attrialjer, inte en person på gatan du inte kan läsa i klädkoder. Varat är en konsumtionsvara. Vi kan räkna våra vänner på facebook, där vi kan namedroppa litterära referenser genom att lägga till den senaste filosofiapplicationen, det senaste frågeformuläret eller gruppen, och vi har vår musik prydligt ordnad i vår iPod vars singulära knapp är det moderna idealet. Var enda kvalité är mätbar och offentlig. Individualiteten är den nya grupptillhörigheten. Vi är alla outsiders. Vi är alla unika. Men bara i den mån det är acceptabelt och politiskt korrekt.
I mina ögon kommer Sverige för alltid att bli min personliga symbol för perfektionen, strängt, tillrättalagt och skrämmande vackert. Hårt knutet till ett gnagande behov av självförbättring och ett konsumistiskt erbjudande om möjligheten att uppnå perfektion. Jag upplever samma känslor som jag brukade inför min ungdoms skoltids mobbare, flickorna i min klass jag på en gång beundrade och skydde. Den där enastående yttre skönheten, de sociala grupperingarna där de mest banala uttryck fick mytologisk tyngd, och de ofelbara yttre attributen. Givetvis är jag medveten om att jag är ensam om att läsa in min egen felbarhet numer, och att lockelsen i att komma hem, är en lockelse om en annan möjlig identitet, en identitet med rötter i det materiella. Jag drömmer om mina bokhyllor och att fylla upp dem med de böcker jag sedan länge packat ner och spritt på vindar runt om stan, om att återuppta min skivsamling och en eklektisk samling små skira kaffekoppar, ett antikt skrivbord, kanske ett spritskåp och små erotiska viktorianska figuriner. Jag föreställer mig samlingar, en klädkammare, peruker, men inte någonsin föreställer jag mig vad jag gör medan jag rör mig genom dessa drömska korridorer.
Det pefekta saknar, till skillnad från sina språkliga jämlikar, (excellent, brillant...) superlativer. Det perfekta är alltid slutfört och färdigt, oföränderligt, och ojämförbart. Och dess uppnående är en stagnation. Däri den underliggande paradoxen: The greatest perfection is imperfection, som ursprungligt formulerad av Lucilio Vanini (c1585-c1619) ur iden om sann perfektion som något givande och aktivt, något vars perfektion föds i samverkan med omgivningen. Det perfekta liv jag föreställer mig är förutsägbart och tråkigt, mättat likt den tunga krämiga smaken av den sista chockladpralinen i asken, vars smak kväljande hänger kvar i gomslutet.
Iden om det perfekta följer en ganska slingrig väg genom historien, konsten, religionen och politiken: via den medeltida gudomliga perfektionen, och upplysningens tro på människan, samhället och naturens självständiga möjligheter till en modern misstro mot perfektionen där de estetiska ledorden blivit expressionism och orginalitet och den perfekta moraliska goda människan och samhället har blivit så komplex att hon tillslut blivit en omöjlighet. Frågan är inte längre om vi kan nå perfektion utan om perfektionen är något att sträva efter.

Det är med en viss lättnad jag ser kylan pina ansiktena under mellandagarna. Den okontrollerbara vinden som drar upp över Hornsgatan och spricker upp de röda ansiktena, som vanställer en kammad lugg, och lägger ett vått täcke av kondenserad andedräkt mot halsduken och de fjuniga överläpparna, de hårt sammanpressade ögonen och de fina penslade linjerna av våt mascara mot ögonlocken. Det är som att betrakta människor på stranden om sommaren i det ögonblick vågorna slår upp mot deras bleka sökande kroppar och den där barnsliga förvåningen och lättnaden spelar över deras ansikten då de för ett ögonblick glömmer att de är huvudakten på sin egen scen, åskådarnas sorl, hueeeeeeeeeee, och tystnaden som lägger sig över församlingen. Titta där! En människa! Och just då: Så ofelbar!

Helt apropå, kan man se Jurgen Leths Den Perfekte Menneske (The Perfect Human) från 1967, en ganska underbar kommentar på temat, på YouTube:Del 1 och Del 2