En av de många identiter min chef tillskrivit mig under mina år i bokhandeln, är den som Schrödingers katt. Kattstackaren vars gåtlika status enklast kan beskrivas som lika delar död och levande, och givetvis mer än något annat är en bild av omöjligheten i tveklösa sanningar. Givetvis är det alltid betraktarens perspektiv vi intar, att ens föreställa sig kattens transcendenta tillstånd av samtida liv och död är omöjligt. Först när betraktaren öppnar lådan är katten antingen död eller levande. Givetvis är vi alla hellre Schrödinger, betraktaren och den vars medvetande är en verksam del av experimentet. Och katten?
Katten passerade omärkt genom kvantumfysikens historia från 1930-talet till det sena nittio-talet då katten plötsligt upplyftes till observatör. Givetvis hade han vid det här laget lärt sig att resa sig på bakbenen och klätt sig efter förväntan, i vit rock, med notblocket och pennan i bakfickan, glasögonen nedskjuta över den fjuniga pannan och de gråa stipiga håret strucket tillbaka mot skalpen. Lådan, en alltför klaustrofobisk metod, hade raffinerats och ersatts med det ett på en gång symboliskt samt skarpladdat tvåpipigt gevär som arrangerats mitt emot en relativt bekväm sjukhusstol (tygklädd sits och ergonomisk plastrygg) uppställd i det lilla fönsterlösa experiments rummet. Katten bar på en dåligt diskad kopp svart kaffe som han ställde bredvid stolen på golvet, hasade på birkenstock tofflorna över linoleummattan medan han kontrollerade instrumenten och satte sig till rätta i sätet med den smala gula ögonen riktade mot mynningen på geväret. Han väntade, gäspade, skrapade bort en fläck från byxbenet, slickade på tummen och gnuggade den mot tyget. Revolvern klickade.
Iden om kvantum självmordet på nittiotalet, ett instabilt gevär med en 50-50 chans att avlossas riktad mot huvudet på forskaren själv, ledde till iden om kvantum-odödligheten. När geväret avlossas klyvs tidsfåran, i en värld blommar forskarens hjärna ut över den vita sjukhusväggen, i den andra reser han sig upp och borstar av byxbenen för att sätta sig ner för att återuppta experimentet. Och eftersom endast den levande forskaren kan betrakta experimentet, kommer han alltid att uppleva en triumferande känsla av odödlighet, om så endast i ett fåtal av alla de parallella universumen. Det är kattans revansch. En inte så oanselig teoretisk odödlighet."That scientist cat" säger D. "Shroding, Schönfelt, S something." Han knäpper med fingrarna. "Schrödingers cat. Yes, you remind me of her." Han klottrar ned namnet på ett uppsprättat vykort, som han alltid gör när en tanke eller ett uttryck roar honom. Han suckar ljudligt. Liksom med de flesta av D's teorier om min person lämnar jag påståendet obesvarat. Både kattan och jag är obeslutsamma, obestämbara. Jag sitter mentalt till havs, likt en av dessa automatiska väder stationer som guppar fram över atlanten: Hypergraphia Automatic, "southwest veering northwest 5 to 7. Rough or very rough. Rain then showers. Fear at midnight. Moderate to good."
PS. Den rumänske författaren Mircea Cartarescu har på temat odödlighet en underbar liten historia (ur boken Nostalgi) kallad Roulette Spelaren, om en rysk roulette spelare som laddar sin revolver med sex kulor och undervåda avlossar skott på skott. På engelska går den att läsas online här.
4 kommentarer:
Stor var min okunskap, jag var tvungen att googla på Schrödingers katt för i min Ne nämns bara Schrödinger, inte katten. Nu vet jag lite mer men tror att jag lämnar den där kvantfysiken därhän. Om han har rätt i sin beskrivning av dig kan jag inte uttala mig om. Mer än att jag tror att din stora integritet stämmer väl överrens med den som katter har. I alla fall så som jag uppfattar det. Både när det gäller katter och dig. Så funderar en trött Kersti
Tack Kersti, jag har alltid haft en förkärlek för kvantfysiken eftersom den fokuserar på sannolikheter snarare än sanningar. Tack som alltid för att du tar dig tid att läsa. Jag uppskattade ditt inlägg om egen tid så hemsk mycket. Och det värmer att tänka på dig och mamma på fotopromenad, förvirrat studerade av de förbipasserande. Jag kommer hem igen till februari, jag hoppas vi hinner ses mer ordentligt då. Kramar, Johanna (vars hormoniella obalans denna sekund hungrar efter gin och tonic och choklad.)
Såväl Schrödinger som katten är jag, så att säga, bekant med. Men kattens resning var ny för mig trots att jag ändå nosat en del på kvantfysikens fascinerande mysterier. Mycket intressant! Tack för en underbart välskriven essä.
Då ska jag lyssna. Bästa du, Anne-Marie
Skicka en kommentar