HE WHO DELIGHTS IN SOLITUDE IS EITHER A BEAST OR A GOD - Sir Francis Bacon

Jag är varken gud eller best. Däremot är jag ensam. På vis jag inte anat förrän nu. Tillbaka i Skottland (likt en blind trevande över väggar som på nytt måste göras bekanta, den tomma droppande kylen, och doften av oanvända otvättade lakan, av ovädrade kalla rum, och oönskad post) är det en tillfällig isolation jag omfamnar, i glidningspunkten innan de som sett mig åka börjar söka mig, och de som inväntar min återkomst görs medvetna om min närvaro. Känslan av tomhet är påtaglig, som om väggarna är platta kulisser som måste ta form, och timmar kan spenderas på sängen i det halvvakna tillstånd som sätter igång inre parallella liv. Det är en ganska obeveklig existentiell ensamhet som slagit rot i den basala insikten att ingen annan kan leva mitt liv åt mig. Alas, allena.

Det har alltid fascinerat mig att engelskan har två ord för ensamhet, solitude och loneliness. Att ordet loneliness inte på något vis förutsätter faktiskt ensamhet eller isolering. Medan ordet solitude semantiskt pekar på en fysisk ensamhet men inte nödvändigtvis den medföljande känslan av plågsam isolation. Solitude är den självvalda och i många fall njutbara ensamheten, Loneliness den oönskade isolationen, i värsta fall en känsla av utanförskap så ohjälplig att inte ens mänsklig kontakt upplevs som tillräcklig. Du kan vara ensam mitt i en grupp, och du kan uppleva en känsla av samhörighet i faktisk ensamhet.

Jag har en vän, en otrolig anakronistisk drucken australiensisk jacobit, som undertog tre dygn, som i slutändan inte blev mer än 36 timmar, av sensorisk deprivation, i ett badrumsskjul på bakgården till hans antikvariat i Melbourne. Han täckte fönstrena med svart plast, slog av ljuset och satte sig i badkaret med en filt och en påse kokta ägg och bad en kollega låsa dörren med den stränga instruktionen att inte öppna på några villkor. Det tog inte mer än en timme innan han började vanka upp och ned ("You pace, up and down, there is nothing else, just pacing.") och knappt 24 sömnlösa aptitslösa timmar innan han trodde han hade blivit vansinnig. Ytterligare tolv timmar senare slog han ut ett fönster och gav upp.
The Pit of Despair eller The Well of Loneliness var forskaren Harry Harlows namn på tillståndet. Eller mer specifik på den lilla stålkammare i vilka han utförde experiment i ensamhet och isolering på infantila rhesus apor på 70-talet. Inte helt förvånande lämnade varenda apa buren i ett orörligt psykotiskt tillstånd och majoriteten återställdes aldrig till ett normalt tillstånd. Ursprungligen påbörjat som en studie i depression, visade dessa test istället på det grymt allmängiltiga behovet av kontakt och kärlek, och Harlow's apor växte upp till monster oförmögna till kontakt med andra varelser. De förblev apatiska och orörliga, svälte ihjäl sig och antingen ignorerade eller gnagde ihäl sin egen avkomma.
Om solitude har en självvald aspekt är kanske skammen i ensamheten (loneliness) det faktum att det gärna sammanknippas med ett uteslutande från omvärldens sida. Att vi inte passar in har också implikationen att omvärlden förskjutit oss. I Japan har fenomenent Hikikomori (översatt withdrawal, och applicerabart på både handlingen och aktören) på senare år uppmärksammats. En okänd siffra främst unga män väljer självvald isolering över det sociala trycket utanför hemmet. Det är en märklig paradox i att ersätta ensamheten i samhället med en självvald roll som enstöring, men det är samtidigt väldigt logiskt. Utanförskapet stärks av det egna valet, att förskjuta snarare än förskjutas. Således kommer de hem en dag, låser dörren på sitt rum för att inte komma ut igen, och kan så spendera år och årtionden mellan samma fyra väggar. De skapar sitt eget mikrokosmos, sin egen klocka och nattliga schema, snattar mat i köket när familjen sover, spelar tv-spel och surfar på nätet. Rummen igenkännliga genom bråten, rester av matförpackningar, travar av tv-spel och böcker och de återkommande knytnävsstora hålen i väggarna. En värld som begränsats till en armlängds avstånd från madrassen de sover på om dagarna. Tillsammans har de blivit Japans förlorade generation, unga seniga män, vars hår långsamt växer allt längre, vars hud sedan länge bleknat och blivit nästan transparent.
Givetvis handlar det i grund och botten om att hänga kvar vid en barndom som långsamt glider en ur händerna. En värld runt omkring en som just genom sin otroliga öppenhet så lätt förefaller stängd. Att sova i sin ungdoms sängkammare, i den smala enkelsängen från Ikea, under den grälla tapeten man valt som tonårig, och inse att den platsen varken känns tryggare eller bättre än någon annan säng utan snarare föder en känsla av rastlöshet och tillfällighet. Du har valet att klänga dig fast likt på ett sjunkande skepp och försvara den där sista utposten med ditt liv eller att resa dig och gå.
"Remember that you are a Goddess" sa min chef till mig innan jag åkte. "You sit on your pedistal and look down upon us mere mortals. Go. You can do anything you like." Och likt en best kommer jag krypande tillbaka.