fredag 18 januari 2008

UTFLYKTER TILL FÖRORTEN OCH INDEED, UNDERGÅNGEN

Ungefär en halvtimmes bussresa utanför Edinburgh, ligger förorten Niddrie, vars område till stora delar består av uniforma 60-tals bostadsprojekt (inte helt olika miljonprojektet) som med åren blivit ett av Edinburgh city councils axelryckningsprojekt, långt bortom turistzonen och samtidigt en ständig nagel i ögat, the eyesore. Niddrie, för den apokalyptiske expeditionären, är likt en sista utpost, en laglös zon: den sönderfallande kyrkan från vilkens vita skylt över fasaden någon stulit ett U och ett N, (Iddrie Community Chrch), de krakelerade rostfärgerna, och de återkommande tecknen på pyromani, och fågelsången ackompanierade av det konstanta ljudet av demoleringsmaskiner och springande gymnastikskor mot krakelerad asfalt som kontrasterar stark mot det skenbart öde bostadsområdet.
Bakgårdarna har alla vuxit igen med grönska, muskiga röda stjälkar, och gräs till knäskålarna som viker sig i vinden. Husen har utan undantag fått alla fönster och dörrar igenhammrade med rödmålade trä- och plåt-skivor som flagnat i det skottska regnet och tidigare invånares skräp ligger utkastat över gräsmattorna, klädesplagg, badkar, ett barns brutna kritor. Över en av murarna, en sorgligt lokalpatriotisk banderoll, av gulfärgade arbetarklassmän från förr som i gemensam kraft reser namnet, Niddrie Mill, mot himlen. Och längre in, dolt från gatan, de nedbrända resterna av ett dagis, barnens målningar fortfarande intakta på några av väggarna, från de förkolnade väggarna tre pojkars fnittrande röster.
Att möta andra besökare i detta gränsland är en mycket dubbel erfarenhet, en slags ömsesidig skepsis medan man ögnar varandra upp och ned, som om den vildvuxna kringliggande mänskligheten och frånvaron av auktoritet och ordning sått ett frö av otämjdhet i dess besökare, likt två flockar vilddjur, avvaktande och misstänksamt vädrande i luften och samtidigt onekligen en gemensam känsla av bekantskap. Det är tre små pojkar som flinande springer över det svartnade golvet och som stannar lika hastigt som om de ertappats mitt i brottsakten när de ser oss. Vi stirrar på varandra likt vilda hundar, den där passerande förvåningen över att vi tycks vara vuxna, som ganska snart ersätts med ett upproriskt nästan hotfullt flin, whateva? Det är som om våra gensamma kulturella och social etiketter på ett ögonblick har skalats av oss, jag är inte vuxen, jag är inte svensk, jag är varken kvinna eller bokhandlare. Jag skulle ha kunnat stått där naken. "Wha ya doin ere?" säger en av pojkarna, kanske åtta, svarta gymnastikskor och lika mörka handflator. Samtidigt rycker han på axlarna som om det är oviktigt. "Nothin, just havin a wee look round." "Yea?" Han tittar på sina vänner. Deras fötter rör sig otåligt. "Wha fa?" J skakar på huvudet. "Nothin, its nice, ey?" Pojken skakar på huvudet som om det inte slagit honom. Denna anarkistiska lekplats är deras revir, precis som samhällets också barndomens sista utpost. Det är långt bortom medelklassens estetiska termer. "Yea" säger han. J nickar. "Have you been in to the houses?" "Yea." "Whats it like?" "Theres nothin there." "No? Just junk?" "Wha?" "There's just junk inside?" "Yea." Han stirrar på oss. Och tveksamt fortsätter han. "But noh on the top flor..." Han styker handflatan mot jeansen. "Theres stoff there, clothes and stoff. Ba its fockin dark, you cannie see nothin, cans an stoff on the flor an that." Hans vänner har backat tillbaka mot den övergivna tomten. Den yngsta av den har satt sig på staketet. Den andra pojken har plockat fram ett kramat tuggummipaket ur fickan. "Cool" säger jag. "Yea."
De följer oss en bit på vägen, några meter efter innan de alla tre på given signal springer tvärs över fältet och försvinner genom hålet i ett staket. Vi fortsätter bort fyra fem kvarteret till den lokala launderetten, kring vilken en rivmaskin roterar. En man i en blank svart saab står parkerad vid trottoaren, och betraktar den otåligt medan han röker en cigg genom det nedvevade fönstret. Mannens kollega i en liknande röd maskin skrapar trägolvet och bråten ur ett halvdemolerat hus, de kulörta tapeterna likt ett rutmönster över den enda resterande väggen och dammet tjock i luften och torrt i munnen.
Ännu längre bort mitt i detta ödeland, i ett av de sista sönderfallande husen med dess igenspikade fönster, och upproriska rabatter, en våning med fönstren envist uppslagna i vinden, vita spetsgardiner och rosa porslinsfigurer prydligt uppradade på fönsterkarmen. Looks like they probably refused to move. J flinar. Nedanför, mellan det vilda havet av gräs och klättrande snår, brer deras fint klippta och fuktade gräsmatta ut sig, rosenbuskarna och rabatten prydligt planterade mot fasaden. Den sista utposten som sagt. That's humanity for you...

5 kommentarer:

Anonym sa...

Oh, vad jag tycker om det du berättar och sättet du berättar det på. Jag önskar jag vore där och kunde se det du ser med mina egna ögon - trots att dina ord målar upp en fantastisk bild inom mig. Jag tycker mig nästan känna doften.

Anonym sa...

Jag får en känsla av civilisationens undergång på platser som den där. Krackelerad asfalt med högt gräs, multnende golv. Naturen återtar sitt revir. Vi tror att vi sitter så säkert, att vi bygger våra liv på solid grund. Men det behövs inte särskilt lång tid innan spåren av människa knappt går att skönja. Det finns det en lockelse i att besöka de platserna. Att smyga runt och föreställa sig livet innan. Vad var det likt. Hur blev det så här? Vart tog de vägen? Man ställer frågorna men får sällan några svar.
Min son har ägnat en del tid åt urban explorer. Men jag tror att de mest har utforskat mellanrummen i staden. Platser, oftast under jord som liksom blivit över. Gömda, glömda utom av de nattens folk som tassande hittar in i springor och skrevor. Det finns många fler sånna platser än man anar. Som Londons nedlagda tunnelbanestationer som spöklikt dyker upp och försvinner när man far förbi. Det finns världar som ialla fall jag vet väldigt lite om.
Tankar från ett väldigt mulet Enskede.

Anonym sa...

Jag kan tycka att det ligger en tröst i det där, att se en till synes vek, mjuk blomma tränga upp genom asfalt, att se trädens rötter buckla till, bryta sönder, tränga upp. Genom asfalt och andra vägbeläggningar,upp melan gatstenar, trottoarer, parkeringsplatser.
En tröst att se, att hur vi än försöker bemästra vår jord, så kommer växtligheten att finnas kvar, långt efter det att vi människor gått under och försvunnit.
Men kökkenmöddingarna kommer nog att finnas kvar länge, länge. Framför allt alla fordon, allt glas, allt porslin. Vad mera?

Om vi nu inte lyckas med att spränga allt i luften med oss själva, förstås.

Anonym sa...

Det påminner mig om när jag hade min värsta Ian Rankin-period och plöjde hans böcker. Jag blev så oerhört nyfiken på Edinburgh - men inte på den turistlockande ytan eller den finare delen, utan på förorterna och slumområdena. Rankin beskriver dem så oerhört bra. Jag träffade honom förresten för sju-åtta år sedan (jag hade eget förlag på nittiotalet och introducerade honom för de svenska bokläsarna) och nämnde just detta. Han lovade att guida mig i Edinburgh om jag någonsin kom till staden - men jag tror inte riktigt att han menade att de allra sunkigaste förorterna skulle ingå i en sådan rundtur. Han var i vilket fall som helst oerhört trevlig. Nu är det ett tag sedan jag senast läste honom, men hans böcker tillhör absolut mina stora läsminnen.

/Mattias

Hypergraphia sa...

Would you believe it, jag har aldrig läst Rankin. Däremot anordnade vi en liten antikvarisk bokfestival i somras och han var en av författarna som utan att få ett öre (men te och tunnocks) kom dit och läste för en mindre församling. Jag lyckades dessvärre missa honom till min besvikelse. Jag har förstått att han är det mörka Edinburghs mästare. Han var för övrigt mannen som namngav the West Port där bokhandeln ligger till The Pubic Triangle, ett namn som fångar kvarterets lite seedy karaktär, tre strippklubbar, bokstavligen formande en triangel vid backens krön. Jag tycker att det är intressant att skottarna odlar den här mörka sidan så stolt. Ute är det ofta det stående skämtet, en stolt självdistanserad humor kring den skottska alkoholismen, drogmissbruket, vansinnet, arbetslösheten och misslyckandet. Sen tror jag minsann att Rankin kritiserades av, var det McCall Smith, för att beskriva ett Edinburgh som inte längre finns. Nåväl, jag är också förtjust i baksidorna snarare än Princess street och slottet. Förorterna, förfallande och igenbommade är otroliga.