lördag 19 januari 2008

PÅ JAKT EFTER DET AUTENTISKA, DEL 1

Märkligt nog har båda de romaner jag senast läst haft antikviteter som ett tema och som en symbol för fiktionaliseringen av verkligheten. I Philip K Dick's mästerverk The Man in the High Castle från 1962 är spänningen mellan det verkliga och fiktionen en genomgående ide, tydligast gestaltad i Dick's lek med romanens alternativa fiktiva historiska slut på andra världskriget (romanen är förlagd i ett japaniserat Amerika efter de allierades fall) ställt mot romanen i romanen: The Grasshopper lies heavy, i sig ytterligare en fiktiv skildring av en verklighet som kunde ha varit (de allierades framgång men i en tappning mycket annorlunda från vår egen historia). Problematiken återkommer också i de olika alteregon och falska namn som huvudpersonernas karaktärer antar och givetvis storslaget i det metalitterära slutet.
Men det är detaljerna kring efterkrigstidens antikvitetsbranch som fascinerar mig mest, återigen med äkthetstemat som förtecken. En av huvudpersonerna, Robert Childan är anti
kvitetshandlare, eftersom amerikanska historiska artifakter har blivit samlarobjekt i den japanska kulturen, ett slags symboler för en tid som passerat och som aldrig kommer att återvända, är föremålen en slags märklig nostalgi trots att dess samlare mycket sällan ens kan föreställa sig deras användningsområde. Frank Frink, romanens andra huvudperson, visar den andra sidan av myntet som en av smedarna i en utsträckt förfalskningsmaskin som framställer vapen från det amerikanska inbördeskriget och som gör det så väl att själva iden med "verkliga" historiska objekt helt undermineras. Vad är egentligen skillnaden med ett vapen som avfyrats under kriget och ett som framställt som en exakt kopia? Var finns historien? I en underbar scen i boken försöker Frank Frink's chef förklara för sin älskarinna skillnaden mellan en autentisk vara och en förfalskning:

"'Well I 'll tell you' he said. 'This whole damm historicity business is nonsense. Those Japs are bats. I'll prove it.' Getting up he hurried into his study, returned at once with two cigarette lighters which he set down on the coffee table. 'Look at these. Look the same, don't they? Well listen. One has historicity in it.' He grinned at her. 'Pick them up. Go ahead. One's worth, oh, maybe forty or fifty thousand dollars on the collectors market.' T
he girl gingerly picked up the two lighters and examined them. 'Don't you feel it?' He kidded her. 'The historicity?' She said 'What is historicity?' 'When a thing has history in it. Listen. One of those two Zippo lighters was in Franklin D. Roosevelt's pocket when he was assassinated. And one wasn't. One has historicity, a hell of a lot of it. As much as any object ever had. And one has nothing. Can you feel it?' He nudged her. 'You can't. You can't tell which is which. There is no mystical plasmic presence, no aura around it. (...) It's in here.' He tapped his head. 'In the mind...' (...) 'I don't believe either of those two lighters belonged to Franklin Roosevelt' the girl said. Wyndham-Mason giggled. 'That's my point I'd have to prove it to you with some sort of document. A paper of authenticity. And so it is all a fake, a mass delusion. The paper proves its worth, not the object itself!' 'Show me the paper.'" (p65-66)

Iden om historia som något vi skapar snarare än en faktiskt mätbar verklighet är omvälvande. Historien bär alltid drag av uppfinnande trots att vi ständigt är på jakt efter bevisen på det som varit. Vi skalar oss närmare och närmare kärnan. Men är det verkligen en sanning vi finner vid roten, eller är det till viss del en uppfinning, en fantasi, ett hjärnspöke? Historiens konkretion undergrävs ytterligare av Dick's tvåfaldiga fiktiva historieperspektiv ställt mot den enorma, allomfattande tredje fiktionen: den historiska värld vi lever i. Och inte helt förvånande är det endast Frank Frinks orginella smycken, hans egen historielösa skapelse, antikhandelns enda autentiska vara, som erbjuder faktisk tillfredställelse, en slags känsla av zen, av stillastående och "här".

Den andra romanen är Klas Östergren's Orkanpartyt, en dystopisk framtidsskildring med Hanck Orn, reparatör av "obsoleta" antikviteter till yrke, som huvudperson. Han ramlar över en serie skrivmaskiner som han reparerar och säljer till sin vän Handlaren, nere i nöjeskvarteren. I Östergren's Orkanpartyt är antikviteterna kvarlevor från en förfluten tid, en tid av lyx och slöseri, av skölpaddsslevar, av is i glasen, av rött hår och de många känslornas litteratur. Nöden har utarmat folket. Känslorna har förlorat sin mening, ett uppslagsverk över dess mening försöker upprättas utan nytta, och antikviteterna har till viss del blivit obrukbara. Till och med prickarna över å,ä och ö har förlorats och huvudpersonens stolta adelsnamn, Örn, har liksom fågeln sedan länge försvunnit, skalats ned till det stumma, Orn. Skrivmaskiner är en lyx när papper inte finns att tillhandahålla, varorna vittnar om metaller, djur, och träslag som sedan länge utrotas. Det kulturella arvet beskriver ett förflutet som inte bär många likheter med samtiden. Vad betyder ordet skog, för dem som aldrig sett en? Handlare kallar förtroligt sig själv och Hanck för "obsoleta", ett uttryck för dem som förstår det förflutnas värde, de som uppskattar de här föremålen, de som lever efter föråldrade traditioner, men Hanck fjärmar sig från beskrivningen.

"...det irriterade honom. Han hade hamnat i det där gebitet av en slump, en ren tillfällighet. Han var inte alls så uppfylld och vördnadsfull inför allt som råkade ha 'proveniens'. Det var en hållning som bottnade i föreställningen att allt var bättre förr." "Hanck kunde visa respekt för många skilda företeelser, både levande och döda. Men han kunde inte känna någon uppriktig respekt för föremål som rätt och slätt var gamla och som hade överlevt tidens tand..."


Antikviteterna är ett sidospår i Östergrens roman (myten är huvudtema) men Östergren liksom jag fascineras av idén om att stirra ut över sitt skrivbord och plötsligt se det och alla de små vardagsföremålen utspridda i lägenheten åldras, idén om att se vår egen samtid reducerad till historia (vilket är en delvis skrämmande ide, med tanke på det överflöd av banal information vi lämnar efter oss, och hur medvetna vi är om vår samtids historiska värde). Det mytologiska temat speglas väl i antikviteterna, eftersom dessa kvarlämnade föremål mytologiserar det förflutna de är sprugna ur. Det är inte historien de bär med sig utan det förflutnas myter, svåra att förstå i en annan tid och laddade med förlorade kulturella referenser. Tingen är inte desamma, trots att de bär sin historia, dess identitet ligger helt hos betraktaren.
Förfalskningar är således ett ganska dubbelt fenomen. Ordet förutsätter ett orginal och en osanning. Men också detta är skenbart. 1896 köpte Louvre museet i Paris in en guldtiara som skulle ha tillhört kung Saitaferne på 200-talet före Kristus. Kronans autencitet ifrågasattes snart och stämplades som en försfalskning tills det uppbarades att två konsthandlare hade kommissionerat den kände judiske guldsmeden, Israel Rouchomovsky, för uppdraget. Ungefär hundra år senare kom den att visas upp i the Israel Museum of Jerusalem under en enmansutställning av nämnde guldsmedsverk. Kronans absurda historia hade gått från konst till förfalskning för att sluta upp som konst igen.
(På samma sätt refererar den kände förfalskaren av columbianska antikviteter Brigido Lara, som ironiskt nog nu är licencerad tillverkare av replikat av de varor han tidigare förfalskat, till sina sina förfalskningar som "his originals".) Så frågan är om det egentligen finns något som är "autentiskt"? Och spelar det egentligen någon roll?

2 kommentarer:

LÄROMEDELSRECENSION sa...

Jag är läsande här... det kanske inte är så konstigt. Jag har alldeles för mycket fantasi att inte låta den skena iväg för små tingest från dåtiden. Du har rätt i att vi själva behöver skapa den, om och om igen, vi klär historia i ord, jag kan göra en tändsticksaskt till en värdefull tingest berörd av en mycket välkänd hand... och var sanningen finns kring denna ask... tja... ibland undrar jag om det är viktigt. Ma

Kersti sa...

Det är som det när man säger att Skönheten finns i betraktarens öga. Kanske det är lika dant med detta. De är i relation till någon människa som ett föremål blir autentiskt eller värdefullt. Inte av sig själv utan alltid i förhållande till. jag har helt värdelösa saker som är otroligt värdefulla för mig för de rymmer mer än sin funktion, mer än sin tanke. de rymmer mina tankar och idéer också. Så spelar det någon roll. Bara för mig. Och inte egentligen.