torsdag 17 januari 2008

NONSENSIKALA NYCKLAR OCH ANDRA PRETENTIONER


Vår hus är märkligt oförenligt med mina återkomst. Av någon märklig anledning har min nyckel slutat fungera, och jag kan bli stående i tio minuter untanför portuppgången generat vickande min nyckel av och åter i låset, den växande känslan av desperation likt en insekt krälande över pannloben. För första gången någonsin har jag kontaktat vår grannkvinna, en kvinna jag endast sett en gång, grovt deformerad i vår ytterdörrs fisköga. Däremot brukar jag lyssna till ljudet av hennes klirrade flaskor när hon klättrar upp för trapporna, och dörrknackaren i mässing som ekar i trappuppgången när hon smäller igen den röda ytterdörren, en ytterdörr vars trä spruckit och på skottskt lättjefullt vis lite halvdant återfogats, sedan jag och J en natt ringde brandkåren och en mycket kraftig brandman kallat in THE PERSUADER, ett verktyg jag inte kom att skåda, men jag föreställer mig likt en enorm stock som ögonblickligen splittrade träet när den brutalt rämdes in i Miss H's dörr.
Nyckelns symbolik är överhängande. Och känslan när det så välbekanta klicket i låset inte infaller är sammanbundet en slags vidskepelse, likt ett järtecken, som borde kunna bemästras med enkla tankeövningar eller absurda ritualer. (Vidskepelse och omen är psykologiskt sett en slags felaktig syllogism, ett beteende betingas med frånvaron av en förväntad respons, och ger således upphov till den felaktiga slutsatsen att handlingen på något vis hindrat det ödesdigra utfallet. I form av salt över axel och trefaldiga loskor får en skenbar kontroll över en kaotisk och vild omvärld.)
Min relation med mitt hus och dess upproriska lås påminner mig lite om en storm som blåser upp i en kastrull. Som en malström som hotar att dra allting med sig. Vind som dånande hamrar mot fönsterrutorna. De kolsvarta molnen som rullar in över horisonten, blixtarna som krakelerar himlen över Fife, på andra sidan kanalen. Ändå är du ensam om den där stormen, en kvinna som paralyserad av skräck står och stirrar på det upprörda vattnet som kokar på spisen medan de andra i rummet lättsinningt rycker på axlarna och undrar varför hon helt enkelt inte lägger locket på eller slår av plattan. Alla irrationella rädslor verkar på ytan så kontrollerbara, som om du, vilket ögonblick som helst skulle kunna resa dig och säga: "Nu räcker det. Enough with this nonsense."
Jag har, i morgontimmarna, givit in åt ljudhallucinationer av människor som försöker ta sig in i vår trappuppgång, som våldsamt skrapar sina nycklar fram och åter i låset och slår sina kroppar mot trät i ett försök att bryta upp dörren. "J" viskar jag lättad. "Det är någon som försöker komma in. Det är någon annans nyckel som har slutat fungera." Men ljudens källor visar sig i själva verket vara så disparata som en stege som fälls upp på andra sidan gatan, de gnisslande fjädrarna i grannens säng, eller brevbäraren som visslar nere på gatan.

4 kommentarer:

Svensklärarföreningen sa...

Nycklarna till själens mysterium, det är andra nycklar. De kan gnissla i låset och ibland passar de inte alls. Jag älskar din berättelse, såsom jag älskar dig. Ma

J sa...

Offcourse, according to the Scottish laws of absolute randomness the solution to the problem will always be the one least expected. And so the key that does not fit the lock will be the key that fits the lock. In future i will saw the pieces of the puzzle to fit the board and spice my food with sugar. And with this humble cultural wisdom, i have indeed unlocked my front door!

LÄROMEDELSRECENSION sa...

I read, I read, I read. Mawrimfa

Kersti sa...

Symaskinsolja! Kram