KVANTUMTEORI

Det är när de börjar göra sig klara för att gå ut och nesessärerna plockas fram som vi upphör att vara en grupp. Spegeln blir en tillfällig Carneades planka i hallen. Vi måste alla klänga oss fast vid den silverfärgade slatten, eller drunkna i den osynlighet som reflektionslösheten erbjuder. Det är märkligt att för ett ögonblick se den egna, högst privata blicken, transformera dem, att för ett ögonblick se deras reflektioner som de själva önskar se dem. De har alla inövade masker, former de identifierar sig med, vinklar som smickrar dem. De suger in kinderna så att ansiktshalvorna kollapsar in i munnens håligheter, medan läpparna likt övermoget fruktkött flyter ut över tänderna, de komiska ögonbrynen i pudrade valv över pannan. Medan de linjerar konturerna, kolorerar knotorna under huden, ögonmandlarna och de fjuniga erosbågarna. De uppslukas så fullkomligt av den egna statueska skönheten. Och det finns ingenstans i K's lägenhet att gömma sig undan denna ritual, inget utrymme som inte på given signal har fyllts av denna publika kvinnliga toilette. Och trots all dess omsorgsfulla ömhet och övermåttliga detaljrikedom, är det här vi glider isär, är det här vi nyktert faller tillbaka i våra kroppar, fullkomligt ensamma. För skönheten är inget vi delar, skönheten är i dessa sammanhang en kvota, en begränsad källa vi alla tappar ur.