söndag 4 oktober 2009

KVANTUMTEORI

Det är när de börjar göra sig klara för att gå ut och nesessärerna plockas fram som vi upphör att vara en grupp. Spegeln blir en tillfällig Carneades planka i hallen. Vi måste alla klänga oss fast vid den silverfärgade slatten, eller drunkna i den osynlighet som reflektionslösheten erbjuder. Det är märkligt att för ett ögonblick se den egna, högst privata blicken, transformera dem, att för ett ögonblick se deras reflektioner som de själva önskar se dem. De har alla inövade masker, former de identifierar sig med, vinklar som smickrar dem. De suger in kinderna så att ansiktshalvorna kollapsar in i munnens håligheter, medan läpparna likt övermoget fruktkött flyter ut över tänderna, de komiska ögonbrynen i pudrade valv över pannan. Medan de linjerar konturerna, kolorerar knotorna under huden, ögonmandlarna och de fjuniga erosbågarna. De uppslukas så fullkomligt av den egna statueska skönheten. Och det finns ingenstans i K's lägenhet att gömma sig undan denna ritual, inget utrymme som inte på given signal har fyllts av denna publika kvinnliga toilette. Och trots all dess omsorgsfulla ömhet och övermåttliga detaljrikedom, är det här vi glider isär, är det här vi nyktert faller tillbaka i våra kroppar, fullkomligt ensamma. För skönheten är inget vi delar, skönheten är i dessa sammanhang en kvota, en begränsad källa vi alla tappar ur.

5 kommentarer:

Kersti sa...

Så oändligt sorgset. Att iaktta från ögonvrån, liksom utifrån men ändå mitt i. Din text utstrålar ett sånt vemod en sån ensamhet att jag måste låtervända om och om igen som för att hitta de förlösande orden. Du är en mästare. Kram

Anonym sa...

Läst-Ma

J sa...

Ah, Kersti, det betyder sa mycket.

Anne-Marie sa...

Förlåt min korthet, fattades så många ord efter att ha läst. Jag är ständigt läsande här, förlåt att jag inte skrev mer. Men alla dina texter kan slå mig i magen - och långsamt får orden vandra upp till mitt förstånd. Det går med bokstav från bokstav och ny mening utvecklas sedan inne i mina tankar och i mitt förstånd. Ma

J sa...

Tack - det gör ingenting. Allt är mer än inget så att säga. Så tack.