Ut med vägarna ned genom Pyreneerna och de torra portugiska slättlandskapen var dikena bebodda av de bortgångnas vita siluetter. Där stod de i honnör, kurviga kvinnliga och manliga stocklicka vita träplakat. På håll tycktes de skurna ur verkligheten, likt avlagda partners vars ansikten snittats ur gamla fotografier, likt mänskliga hål ut med vägkanten. På var ny vägsträcka summerades deras antal på en mindre skylt. Antalet olyckor, antalet döda. Ibland endast två, ibland ett femtiotal, ibland över hundra. Somliga bar kransar kring sina hårlösa klädeslösa symboliska vita tränackar. Andra lutade mot det gulgrå fnöskelika gräset som vinden piskade mot deras benlösa fötter. Om nätterna tycktes de skina likt gastar och gruppera sig i sina blänkande massor där vägarna krängde och meandrade i mörkret, och bilens bländljus tycktes hänga kvar i dem sedan vi passerat och stirrade tillbaka i backspegeln, som om de sög åt sig bekräftelsen och för ett ögonblick behöll dess ljus, som om de laddades av våra jagande blickar.
I själv verket förefaller livet alltmer befolkas av de där vita tvådimentionella substituten för tagna liv, dessa varnande reminiscencer och hägrande förflutna varan. Så tycks de uppradade likt visuella ekon i badrumsspegeln om morgonen. Jag känner inte igen mig själv. Det är inte mig jag ser och ju längre jag stirrar desto mindre äganderätt har jag över det här ansiktet. Istället förefaller det som om något borde kunna skalas fram ur lagren av hud, som man kläcker ett ägg, eller sticker kniven i en uppsvullen korv, vars glansiga hinna knakande ger efter och spänner ut sitt ångande kött ur det avlånga snittet. Av denna anledning avskyr jag att ta foton av mig själv, liksom jag avskyr att titta på foton av mig själv, liksom jag avskyr speglar och de rorschachliknande reflektionerna i badvattnet om morgnarna.
När jag frågar J om det här, när jag ber honom säga huruvida jag är densamma, brukar han sticka in handen innanför min blus och trycka fingertopparna trevande över bröstbenet och långsamt likt en läkare mäta ut skelettet revben för revben. Och sedan suckar han förtvivlat, you are all bones, Joes! Och denna kroppsliga permanens lugnar mig, för ytterst sitter en annan mer universell kropp innan för de här filtarna av kött, blod och hår. Ytterst befolkas den här kroppen av en av dessa vita portugisiska siluetter som tålmodigt bidar sin tid.
Bild: Frontispiece till A. M. Barthélémy's Syphilis: Poeme en Quatre Chants ca 1851, (sex och död, what more?), hämtad från alltid lika fantastiska Morbid Anatomy.
I själv verket förefaller livet alltmer befolkas av de där vita tvådimentionella substituten för tagna liv, dessa varnande reminiscencer och hägrande förflutna varan. Så tycks de uppradade likt visuella ekon i badrumsspegeln om morgonen. Jag känner inte igen mig själv. Det är inte mig jag ser och ju längre jag stirrar desto mindre äganderätt har jag över det här ansiktet. Istället förefaller det som om något borde kunna skalas fram ur lagren av hud, som man kläcker ett ägg, eller sticker kniven i en uppsvullen korv, vars glansiga hinna knakande ger efter och spänner ut sitt ångande kött ur det avlånga snittet. Av denna anledning avskyr jag att ta foton av mig själv, liksom jag avskyr att titta på foton av mig själv, liksom jag avskyr speglar och de rorschachliknande reflektionerna i badvattnet om morgnarna.
När jag frågar J om det här, när jag ber honom säga huruvida jag är densamma, brukar han sticka in handen innanför min blus och trycka fingertopparna trevande över bröstbenet och långsamt likt en läkare mäta ut skelettet revben för revben. Och sedan suckar han förtvivlat, you are all bones, Joes! Och denna kroppsliga permanens lugnar mig, för ytterst sitter en annan mer universell kropp innan för de här filtarna av kött, blod och hår. Ytterst befolkas den här kroppen av en av dessa vita portugisiska siluetter som tålmodigt bidar sin tid.
Bild: Frontispiece till A. M. Barthélémy's Syphilis: Poeme en Quatre Chants ca 1851, (sex och död, what more?), hämtad från alltid lika fantastiska Morbid Anatomy.
1 kommentar:
Skicka en kommentar