torsdag 5 mars 2009

HUDLÖS, HUVUDLÖS OCH PATETISK

Varje gång jag får kritik blir jag ledsen som ett barn. I timmar efteråt finns det inget annat jag kan tänka på, det maler av och åter mot hjärnbarken, som om någon gnuggar ett rivhjärn mot insidan av tinningarna. Jag känner sån oerhörd skuld över allt jag gör att jag oftast drömmer om att vända ryggen åt mänskligheten. Höglandet är min föreställda hamn. Jag vill inte känna några mer passioner, jag vill inte känna någon mer sorg. D, min gamla chef, brukade kalla mig hideous, ett ord sprunget ur verbet hide, och uttalat med betoning på hide, hide-eous, snarare än hid-eous. I själva verket var han så förtjust över sin egen lexikala kreativitet att han klottrade ordet i kapitäler över kuvertet till en gammal ScottishGas räkning som han räckte över till mig, med ciggen i mungipan och de svamplika tårna utsträckta under soffbordet på nummer 75 i Marchmont, där byrackan tålmodigt slickande svetten av fotsulorna. Jag antar att detta simpla men ytterst komiska adjektiv förenar mina två främsta egenskaper. Detta internaliserade hid-eous och dess yttre motsvarighet hide. Vilket påminner mig om ytterligare en dialog med D där han, dare I say, drucket men uppriktigt frågade mig: Du ser bra ut, men du är inte väldigt vacker, inte allmängiltigt vacker, hur känns det, att vara halvägs där, men aldrig riktigt? Det är väl så allt känns antar jag, som att komma halvvägs fram.

9 kommentarer:

annemarie sa...

Fy fan vilken chef säger jag. Du är vacker som en dag... akta dig så jag inte plockar fram ett fotografi och publicerar det på min blogg... jo jag tänker nog göra det... A-M

Kersti sa...

Har man inget bättre att säga kan man hålla tyst. Jag har en gång fått veta att av en äldre mycket charmig fransman att jag absolut inte kunde tas för att vara svensk. Nej du ser ut som en dum fransyska var hans omdöme. Jag hade nog hellre varit halvvägs, faktiskt.
Jag har inte glömt dig, det är tiden som inte finns i så stor utsträckning som jag skulle önska. Men jag tittar in här då och då ska du veta. Kram

J sa...

Kersti-av alla bra saker som kommer ut av att ha en blogg är sådana som du den allra bästa. Med D lärde jag mig fö att hantera sånt här och på något absurt vis att uppskatta det. Sen känns fulheten nästan lite exotisk numer. Jag gillar den fastän jag som koncept, utan att nämna några klychor, egentligen inte tror på den.

J sa...

Och dum fransyska. Är det en förklädd komplimang eller en väldigt rakt på sak förolämpning? Ja fransmännen, både förolämpningarnas och komplimangernas mästare. Jag hade turen att möta en ung fotograf, vän till den skottske gamle montmartre konstnär jag slumpmässigt stött på på någon rustik bar adress okänd, som på det såsig franska viset började kommentera mig i tredje person, fast givetvis på engelska, så att jag skulle höra, åh shes got beautiful eyes. Det var inte lika imponerande som en god förolämpning bör tilläggas. Suck.

A sa...

När jag läste det här inlägget igår började jag skratta vid de sista raderna. Jag överaskade till och med mig själv, det är inte ofta jag skattar högt sådär. Nu när jag läste om den kan jag hur mycket jag än försöker inte komma på vad som var så lustigt igår kväll. Kanske var det bara det att jag aldrig i något avseende sett dig vara något som är halvvägs. /A

J sa...

A. jag fann också något högst komiskt i det här. Jag vet inte heller exakt vad. Man författarintentionen var mer åt det svart komiska hållet än det tragiska.

anemarie sa...

Jag vill också ha ett gensvar, hej jag finns, och jag vill också ha ett riktat gensvar, hej här är jag och jag vill att du skriver ett svar till mig också... tjoho... Mamma

J sa...

Am-kära du. Mitt utseende känns befriande oväsentligt numer. Tack för att du är här och står på barrikaden för min heder ändå.

annemarie sa...

JAPP - JAG STÅR PÅ BARRIKADERNA, VIMPLAR HAR JAG FIXAT, FÖRSTORINGAR HAR JAG DONAT MIG - JAG FLAXAR OCH PEKAR - DÄR ÄR HON! DÄR ÄR HON! Mamma