måndag 4 april 2011

SÖMN

Eftersom jag bor på bottenvåning har folk börjat ta för vana att knacka på föntrena när de kommer förbi. S kommer över runt elva på kvällen under förevändingen att se en film. Han bär en rosa skjorta och en vit kavaj och han har en sorts lättsinnig livfullhet som för tillfället passar mig illa. Hans ansikte har en skeletuös form, en sorts skulpterad hårdhet, som om han saknade kinder. Hans ögon är små och insjunkna, och hans kombination av halthet och pervesion får honom att påminna om en sorts modern Toulouse-Lautrec.
Jag sätter på Billy Wilders mästerverk och kedjeröker. Hans tunga slappa kropp sjunker ihop mot lakanet. Halvvägs under filmen, säger han att han hoppas att jag förstår att han tänker stanna i natt. Det är ingen fråga. Eftersom jag inte heller kan svara tänder jag ännu en cigarett. Tet har kallnat. Framåt tolvtiden somnar han in lutad mot min skuldra, och sover så djupt att han inte ens rör sig när jag reser mig. Ett ögonblick sitter jag i mörkret och röker och sedan går jag upp och skakar honom. Han sover som en död. Jag betraktar hans tunga sömn med ett sorts avund och hat som om något tagits från mig eller själva manifestationen av sovandets akt vore ett sorts våldförande. Jag vill inte säga hans namn, så jag skakar honom hårdare. "Du måste gå", säger jag. Han verkar inte höra mig först. Men tanken på att ha honom där är plötsligt fysiskt outhärdlig. Mina knän skakar som skallror mot varandra. "Jag kan inte ha dig här, du måste gå." Över min bröstkorg har en sort röd fläckning brett ut sig, en sorts spräcklig dermatologisk hetta, som klättar upp över mina kinder. "Jag måste vara ensam, jag orkar inte." Han vrider sig om i sängen. Fuchian i hans skjorta är nästan rödblå i mörkret. Och den där patetiska manligheten han anammat är skingrad. Jag antar att jag låter manisk. Och mina händer skakar för mycket för att jag ska kunna få eld på cigaretten. Istället klöser jag över huden runt tumnagel tills den börjar blöda. Det slår mig att han tror att han räddar mig. Det tror alltid att de räddar mig. I själva verket finns det ingen längre som skingrar sorgen. Ingen vars umgänge lättar bördan av att vara. Av att ständigts tvingas vara. "Du borde försöka låta mig stanna" säger han. "Jag ska inte röra dig. Jag ska inte föröka ligga med dig, jag lovar."
Jag börjar gråta. Men han reser sig inte. Istället börjar han förklara han förstår mig. De förklarar alltid att de förstår mig. "När var det senast någon om höll om dig?" Han tänker inte gå, istället böjer han mitt huvud mot sitt nystrukna skjortbröst med dess artificiella doft av tvättmedel och herrparfym. Och jag gråter mot hans skjorta trots att omfamningen får mig att må illa, ungefär om mjölk som börjat surna, den fina gränsen mellan mänsklig närhet och total alienation. Allt jag känner är en plågsam negation, en frånvaro av någon annan. Och det sitter i doften, i skjorttyget och hans hud: ett främlingsskap som repellerar mig. Men han går inte. Istället drar han ifrån täcket och ber mig försöka uthärda honom. Och jag går ut i badrummet och tar alla tabletter jag kan hitta och väntar på att den medicinska sömnen ska förlösa mig.
När jag slocknar, ännu tung av avsky, kan jag höra honom viska allt det jag önskar att någon annan ska viska, Du är så unik, Johanna, det finns ingen annan som du där ute. Du är speciell. Du är utvald. Han stryker mitt hår, men han rör mig inte, och han försöker inte älska med mig och jag omfamnas av min alldeles privata svärta och själva natten, dess mjuka fjäderdräkt, ruvar över mig och i den drömlösa kemiska sömnen är jag åter ensam, fullkomlig ensam och fullkomligt lycklig.

Om morgonen vaknar jag tidigt och betraktar den utslagna kroppen som vore den ett amputerat organ, något som tillhört mig men nu mer är något avskuret och oönskvärt. Jag lämnar hans skeletala kropp i sängen och duschar och klär på mig och sminkar mig, och ännu tung av sömntabletterna snubblar jag tvärs över gatan till mitt lokala kaffelokus. Jag är för trött för att kunna röra mig, motoriken är seg och oprecis och jag är för långsam för att kunna tala. Jag beställer en espresso och kedjeröker i två timmar i förhoppningen om att han ska ha gått. Först runt tretiden kommer han av någon bizarr slump, in genom kafedörren, den omisskänliga paletten av rosa och blekvitt linnetyg.
Kanske ser han mig inte, kanske ignorerar han mig i en symbolisk avskedsgest, jag vet inte inte, men så snart han satt sig ner i rummets inre lokaler betalar jag och springer hem. Jag bommar för fönstren och släcker alla lamporna och sedan sitter jag i mörkret och andas.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Gränserna! Man blir till inom dem! Den yttre gränsen är NEJ! Den andra gränsen är TRÖSKELN. Den tredje gränsen är GÅ! A-M

Svinet sa...

Herregud Hyper!

Du fångar ju exakt den där "jag ska rädda dig" mentaliteten hos vissa som är både arrogant, dum och meningslös.
Jag har varit med om den så många gånger, det finns många män som tror att man vill bli räddad, som tror sig läsa mellan raderna när de egentligen bara projicerar sin egen ångest på ens lilla kropp.

Nu skriver du så bra så bra!
/
S

J sa...

Kära Svin,

Jag kan förstår viljan att rädda det vi älskar, men när det gäller bekanta, som knappast känner oss, är det i de flesta fall inte en egentlig vilja att beskydda utan ofta ett fåfängt manligt (eller mänskligt) uttryck för ett annat begär. I detta fall byggT på en patetisk arketyp om den lidande konstnärliga kvinnan och en sorts vilja att alstra den där ångesten. Jag får ibland känslan av att de vill skörda en, som om man vore ett sorts fruktbart fält. Samme man, i dialogen som följde, uttryckte en sorts groteskt passion för min ångest: han fann mig "fascinerande". Jag å min sida fascinerades av hur passionerat jag plötsligt upplevde honom som groteskt.

Jag vill verkligen inte räddas, däremot är min svaghet ett djupt behov av att bli älskad och en avgrundslös skräck för att bli lämnad. Och jag är inte svag.

Tack Stina. Jag tycker hemskt mycket om dig.

A sa...

Det är mycket bra. Jag tänker först att jag känner igen mig, att jag för länge sen befunnit mig i en liknande situation. Men när jag letar i minnet hittar jag ingen. Bara situationer när jag velat att någon ska försvinna utan att de gör det, men det var bara för att de var för fulla inte för att de ville rädda mig. Nej, jag känner igen mig för att jag är han, någon som tillmäter sig själv för stor betydelse i andras liv, som att jag skulle kunna göra någon skillnad.
J, en mycket bra text, som satte mig i gungning. /A

J sa...

A, jag tar ditt svar mycket personligt och jag tror inte att du tillmäter dig för stor betydelse, men jag tror att det finns vissa sorger vi bär ensamma, som ingen kan ta ifrån oss, fastän vi inget hellre vill. Jag önskade verkligen att jag skulle kunna ha lagt mitt huvud mot hans axel och känt en sorts ro, och jag antar att vi ibland ber om det mot vår vilja för att sedan neka de som försöker bryta igenom. Det är förmodligen grymmare att inte kunna ta emot, i ditt fall Anna.