lördag 2 april 2011

ETT INLÄGG SOM MOT FÖRMODAN INTE HANDLAR OM DÖDEN, UTAN OM LIVSLUST


Det finns en idé om självmordet de flesta av oss hyser. En tankebana som inte nödvändigtvis någonsin kommer att realiseras men som hägrar genom livet, likt en möjlighet, ungefär på samma vis som vertigo, snarare än att vara rädslan för fallet, är rädslan för insikten att vi kan hoppa, att det transcendentala steget endast är en fönsterkarm bort. I somliga fall blir en sorts livslina. Dessa steg som måste utföras innan akten kan fullbordas. De intrikata planerna som med sin surrealla logik och postponerar den sista handlingen. En sorts maskerad livsvilja som tar sig uttryck i fåfänga proskrastinationer. För vi kan aldrig erkänna att vi inte fullkomligen kan ta avsked, att vi också i vår mest kvävande förtvivlan, hyser den där lilla förhoppningen som slår sin rot i vår dödslängtan.
D, min vackraste vän, hade efter år av kroppsdysmorphia, utvecklat ett skräck för att dö fet. Och trots att självmordet föreföll den mest lockande utvägen, skulle hon aldrig kunna fullkomliga den utan att först gå ner i vikt. Dieting for death, förklarade hon skrattande och hon kom att älska mig för att jag så fullkomligt förstod hennes makabra estetik. Det var som om kroppen hon skulle lämna den här världen i var hennes testamente, och tanken på det fettet, stelnat och förevigat, fyllde henne med en avsmak som omöjliggjorde akten.
S beskrev en gång sin plan för en släkting. Hans föreställda självmord involverade en iscensatt drunkningsolycka, som för att kunna möjliggöras krävde en serie transaktioner, bland annat inköpet av en båt, ett rep, och någon form av sänke, en utdragen process som aldrig skulle realiseras.
K vill skära upp handlederna men hade aldrig några vassa knivar. Hennes lådor var fyllda av slöa brödknivar som hon brukade sitta med i badkaret, men hon kunde aldrig ens penetrera huden. Det räckte med att sitta med dem och fylla kroppen med det där avskedet som aldrig skulle komma. Hon försökte aldrig ens köpa nya knivar. När vi åkte till IKEA tittade hon på dem, med en sorts grotesk symbolism, en sorts levande glöd i ögonen, påminnande om ilska, med £9.99 var ett allt för högt pris.
Själv har skrivandet alltid gjort mig odödlig. Jag lovade mig själv som trettonåring att jag inte fick dö opublicerad. Och trots att det sedan dess har infunnit sig en ny smärta, som försiktigt bäddat in också dess infantila drömmar i en kappa av meningslöshet, så antar jag dessa lystna tankar på döden är en ursäkt för att inte leva snarare än en dröm om att dö. Mitt liv har tagit form inom den strama ramen av en snar bortgång. Det har aldrig funnits mer än en snar framtid, än morgondagar och räknande av timmar medan dygnen passerar. Men idéerna om döden är som vuxen, påminnanden om mina dagdrömmar om kärleken som barn, en önskan inte om någon form av transcendens, utan en längtan efter att omfamnas, att uppslutas och slutligen att älskas och få förlora sig själv.

4 kommentarer:

Svinet sa...

Precis så.

Kommer för övrigt på mig själv med att trösta mig med tanken ibland, alltså tanken på att försvinna kan vara trösterik - för i den finns en vetskap om att jag då har kontroll över min tillvaro?
Vilket är ganska tragikomiskt, att kontrollen endast existerar när man överväger att sluta finnas.
Vilket (när jag grubblat hela rundan runt) ger mig lusten att fortsätta finnas igen, hellre fladdra med i livets kaos än tråkig kontrollerad tillvaro i döden.

Tack för din text/
Stina

Anonym sa...

Döden finns och måste finnas för att ge livet en plats och vara den gnista som gör oss gående, ätande, skrattande, lekande, älskande - och alltid detta liv - inte denna död. Och vi dör i omgångar men föder också oss själva omigen. Avsked är död, avsked är också nya möjligheter för det nya mötet. Att skriva färdigt en text är att dö inför den texten, men födas i samma stund man skriver den nya. Att som mamma låta en dotter dö, för att i nästa stund vara en vuxen levande kvinna. Allt är död och livet är allt det andra. Det är skrattet vid bordet intill, det är människors funderingar hur hårda äggen ska kokas, det filmens happy end och verklighetens never ending story, det är morgondagens första ljusstrimma och nattens stilla månsken. Vi lever! A-M

J sa...

Stina - du summerar det så fantastikt att jag måste få tacka dig. För du har rätt, det handlar fullkomligt om kontroll, den yttersta kontrollen om paradoxalt nog omöjlig gör allt kontroll. I döden kan inget skada oss längre och det finns ingen ovetskap, ingen oviss framtid eller ens plågsamma begär. Vi är befriade, fria, men det hjälper ju oss föga och således leder resonemanget oundvikligen tillbaka till livet och dess trots allt älskade kaos.

Med värme,
J

J sa...

AM-hur absurt det än låter tror jag, när vi inte orkar längre, när ingenting tänder den där glöden, så är drömmarna om självmordet nästan en sorts räddningslina. Ingenting gör mig så lugn som tanken på att få dö, för i dess skugga blir allt betydelselöst, och när allt förlorar mening, då känner jag för ett ögonblick ett sorts lugn. I mina tankar kan jag ta avsked och vila, och det gör det möjligt att ta sig igenom omöjliga nätter och vakna igen. För döden är en hägring, inte en realitet, vi tror ständigt att vi når dig endast för att finna att det ännu är många mil kvar.