Vart jag promenerar ser jag liknande bättre versioner av mig själv. Kvinnor som kan göra er lyckliga. Kvinnor som mycket lätt skulle kunna fylla tomheten som min eventuella frånvaro skulle lämna. Skillnaden är hårfin, ibland är de mindre, ibland lite större, ibland har de svartare hår eller rödare läppar, ibland ser de lyckliga ut, ibland vemodiga. De studerar konst eller köper böcker på antikvariat, de har författardrömmar och växte upp med en känsla av utvaldhet. Det hela är inte så viktigt, detaljerna är försumbara, de är alla godtagbara kopior, de är vackra och fulla av liv, och ur ett form av matematisk perspektiv, en sorts basal existentiell subtrahering, negerar de samtliga min existens.
3 kommentarer:
De må vara vackra & livfulla, men deras bloggar är i det närmaste outhärdliga - & det kan aldrig vara försumbart.
Jag har läst/
Calle, sant. Våren gör inte under för självförtroendet. När jag behöver gå i ide tycks hela världen vakna till liv igen. Själva gatorna tycks flöda med lyckliga kroppar.
Anonym, tack.
Skicka en kommentar