tisdag 9 augusti 2011

TAROT


Ljudet av kortlekar som skyfflas upprör mig. En längre tid under vårt uppbrott och året som följt brukade J bära runt på en gammal tarot lek. Jag kunde höra honom växla korten om och om igen i rummet intill, det raspande ljudet av det glätta pappret när leken omgrupperades, inte olikt ett djurs otåliga skrapande. Det skrämde mig att han hade en annan insikt in i vår framtid, att hans dörr stod öppen mot morgondagen medan min egen var förbommad. Det handlade aldrig om svaren, aldrig om korten, utan istället om att han redan ställde frågor som inte längre inkluderade mig, att han undrade över en framtid ur vilken jag var utesluten. Eller kanske inte ens detta, kanske endast det faktum att han hade en framtid, att han väntade in den och planerade för den med jag spenderade dagarna i väntan på att de skulle ta slut.
Efter att jag flyttat ut köpte han mig min egna lek, och fastän jag ofta skyfflar korten, har jag ännu ingen framtid att fråga om. Men ljudet påminner mig om tiden som går och de otåligt raspande horderna av andras framtider som bränner fram genom timmarna, frustande och ostoppbara.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Vacker läsning, en aning smärtsam. Allt det som sker och som man tycks vara utanför. Kom in, kom med ... önskar jag verkligheten ropade. A-M

J sa...

Here here!