Jag cyklar hem efter mörkrets inbrott, upp längst cykelvägen mot Cannonmills som ligger fullkomligt öde om natten. Taket av blad som briserar över mig är draperat i de gula gatlyktornas guldlamé. Likt en enorm klänningfåll som valsar under natthimlen. Fladdermössen gäckar runt dess kjolar, jagar genom skuggorna och de utspillda orangea fläckar som strilar ned över asfalten. Gatlyktorna påminner om hållplatser i mörkret, om stationer av ljus och natten trycker sig tätt emot dem, makar sig närmare. Jag kommer att tänka på något jag läst någonstans om vilsenhet. Att ordet snarare än att markera var vi är, markerar vart vi inte är. Vi är i egentlig mening aldrig vilsna, den punkt på vilken vi står är alltid verklig, alltid utmätt och markerad. Vilsenhet är inte att inte veta var vi är, utan istället att inte vet var något annat är. På samma sätt antar jag att ljuskäglorna mörklägger cykelvägen i samma grad som natten. Och nuet jagar likt en lykta av ljus genom mörkret, ständigt halvvägs mellan förflutenhet och framtid.
4 kommentarer:
"Där är där som man inte är och här har man alltid med sig"
Måste fundera en stund på begreppet vilsen. Jag tror att vilsen för mig inte så mycket handlar om plats utan mer om ett själsligt tillstånd. Att inte känna sig bekväm, att ha tappat sin inre riktning på något sätt.
Jag hade en märklig uppenbarelse för knappt ett år sedan då jag körde motorbåt till havs en septembernatt.
Det var helt svart, förutom en makalös stjärnhimmel. Havet var helt stilla och under en lång stund kunde jag inte avgöra om jag färdades framåt eller bakåt, uppåt eller nedåt, eller om jag inte rörde mig alls.
Mitt enda synintryck var den väldiga stjärnhimmeln, som ju inte var till någon hjälp för att ge mig en uppfattning om färdriktning och hastighet. Min hördel var helt blockerad av ljudet från båtmotorn.
Jag var helt vilsen i den mening att jag inte hade en aning om var jag befann mig, men upplevde på samma gång att jag var i en annan dimension, där rummet hade upphört att existera, där det bara fanns en plats att befinna sig på. Jag var dematerialiserad.
Anders
Dina ord - min verbala ficklampa! A-M
Vi försöker alla hitta hem. P.
Skicka en kommentar