KATT

D's katt har dött. Jag får ett meddelande från C på söndagskvällen. Hon var alltid en nasty beast, en mjuk tjock-pälsad best, som hatade människor med en furiös intensitet och brukade sitta under mahogany bordet i hallen och klösa efter fotknölarna. De brukade låta mig mata henne när jag kom över och arrangerade bokhyllorna i biblioteket, eller undantagsvis skötte hans accounts, en serie knöggliga kvitton och räkningar täckta i cigarettaska och portvin. Han inbillade sig att denna simpla akt av omhändertagande skulle tämja henne. Men hon hatade mig likväl med en envishet jag sällan upplevt.
I många år brukade D spara mössen hon dödade och presentera dem för mig, i ett försök att underhålla mitt intresse för döden. Han försökte sig på många preservationsförsök. Jag minns det porslinsfat som länge stod undangömt högst upp på det edwardianska kabinettet i hallen, bredvid hans hustrus spanska fat och de viktorianska guldembosserade cloth-utgåvorna av Burns verk. Det magra kräket hade sprängts upp inifrån av likmaskarna, och de hade lämnat sina gula kokonger i ett mönster runt den upplösta puderfina buken. Mindre framgångsrik var musen han försökte mummifiera i microvågsugnen och vars späda kropp han omsorgsfullt fick skrapa löst ur ugnstaket med en kniv.
Katten hade varit döende en längre tid. På sätt och vis imiterade hon sin ägares plötsliga apati, och liksom D ifrånsade sig alla anspråk på livet, gav kattkräket upp posten under mahogany bordet.
We put it in the bin. I didn't have anything to say.