Ibland blir jag rädd för medicineringen. Jag har ingen aning om vad jag är. Symptom och existens korspollinerar ständigt. Jag ligger i mitt nattlinne och stirrar på min kropp. Jag har upplevt en sorts könslöshet i månader. Det sitter där som en uppskuren bit rött kött mellan låren, obrukbart och groteskt. Revbenen bryter ut likt gaddar över bröstkorgen, gapar mot hålet, denna urgröpta centerpjäs.
3 kommentarer:
Jaha och joho! Ma
Hm en utsikt som från ovan. Funderar på vad det egentligen står här.
Kersti, ibland blir det högst personligt. Men ibland behövs det.
Skicka en kommentar