onsdag 7 september 2011

LOST BOYS


Kanske var det S's ögon, den mjuka dimlika nästan extatiska blicken, som om något inom honom slocknat och ersatts av en ensam låga, som påminde mig. Eller också den stilla noteringen att han gått till frisören. I vilket fall, när han lägger armarna om sin tjugo år yngre flickvän J, och hennes tunna viscosekjol i bomull glider isär över hennes lår och S's hand, uppslukas jag plötsligt av ett minne av min gamla mellanstadielärare, M.
M hade ett efternamn han ofta itererade avslutades med ett östeuropeiskt dubbelt i och ans hud var lika blekt vit som nypressade lakan, hans hår askvitt och glesnande över skalpen. Han bodde hemma hos sina föräldrar och brukade spendera helgerna och eftermiddagarna i publiken på svt's underhållnings program (Det kommer mera eller något liknande) tills han en dag ombads sluta delta eftersom hans ansikte var allt för bizarrt för att han vecka efter vecka skulle kunna smälta in i den avpersonaliserade folksamlingen. Ibland på lektionerna brukade han spela säckpipa för oss, och en gång bad han oss döda honom, efter att ha misslyckats med korrigeringen av ett matematiktest. Han avskedades plötsligt under outtalade förhållanden sedan han snärtat en flicka över kinden på musiklektionen.
Men minnet som det S's amorösa utbyt lösgjorde var ett annat, ett från många år senare då jag av en slump såg honom på medborgarplatsen. Han bar på en läskflaska och en kassettspelare och var iklädd ett par svarta skinnbyxor och en tunn svart jumper. Han hade färgat håret kolsvart trots att skalpen lös genom den tunna överkamningen och han satt som en centerpjäs bland en grupp tonåringar. Han hade inte åldrats en dag utan istället transformerats till en sorts neotenös apa, hans ansikte onaturligt oformat, med en benstruktur som tycktes uppluckrad inifrån över vilket hans strama trummskinnslika ansikte satt uppspänt, en plump pojknäsa och smala rosa läppar. Som om en sorts ålderdomens pervertering hade överkommit honom. Som om han övertygat sig själv att ungdomen per definition är något vi äger och således något vi kan berövas, något vi i dess omedelbara närvaro kollektivt åtnjuter likt ett privilegium.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Läst. Jag återkommer och skriver lite tankar. Ma

Anonym sa...

Nu har jag läst grundligt. Jag tänker på hur ålderdom inte går att släta över. Vi bär den dagligen. I övrigt tänker jag på det gemensamma. Ma

J sa...

Nej, ålderdomen är vår ständiga följeslagare. Samtidigt känner jag ingen som fullkomligt vågar kalla sig vuxen.

Anonym sa...

http://4.bp.blogspot.com/-VUJUVbWl7mQ/TnJ1VrBFzPI/AAAAAAAAXgM/SvzPnmcN2t8/s1600/IMG_0915.jpg


/Anders

J sa...

Enastående. Verkligen fantastisk. Tack Anders.