HEMMA

Sedan flytten i början av sommaren finner jag det allt mer stegrande svårt att tillaga mina måltider i köket. Det sociala åtagande som akten innebär, möjligheten att upptäckas vid spisen av någon av de andra husgästerna, kökets publika natur och genansen över den dekadenta lustfaktoren i det egna underhållet har gjort mathållningen nästan omöjlig de senaste fyra månaderna. Köksmiljön fyller mig med en sorts olust, en spänd förväntan, som om rummet hade ett konstitutivt överraskningsmoment, som om något väntade på mig, en sorts närvaro, eller möjligheten av en sorts närvaro. De senaste månaderna har min kost således reducerats till variationer av tre måltider: en marockansk burksoppa, snabbköpets sushi, och undantagsvis någon form av salad. Jag förvarar också äpplen och en typ av billiga potatis scones på rummet i fall av oförutsedda omständigheter.
De andras närvaro väcker ännu en sorts skräck i mig. Ljudet av skor mot stengolvet och prasslandet av tvätt, eller de mekaniska klickandet av gängorna i toalettdörren. Det smattrande ljudet av oset som arbetar mot kastrullocken, och de väsande gaslågorna. Var gång rycker jag till, som om ljuden hade en anklagande natur. Som om själva rummen, orkesterade av främlingarna, åtalade mig.