Hjältar och monster på himlavalvet

V brukade alltid säga att eftersom inget hade någon mening var vi tvungna att skapa våra egna mytologier. Våra egna gudar. På samma sätt som vi kan kanalisera all skräck i en fobi, en sorts fasans struktur som möjliggör ett funktionellt liv, kan vi kanalisera all sorg och all kärlek genom ett objekt, en sorts privat gudom och chimera. I hennes fall var det många år en skottsk b-skådespelare med ett avdankat rockband och en roll i Sagan om Ringen. Han var oansenlig och hon var medveten om det och hyste samtidigt en önskan om hans tillit och beundran. Jag minns att vi träffade honom på det gamla kasinot någon gång. Han var kort och blek, med ett råttlikt asmatiskt ansikte, och ett obotligt slött leende över läpparna, en ofrivillig frivolitet han tycks obekväm med och konstant försökte motarbeta likt en klassisk weegie med skarpa koncisa förolämpningar.
V skrämde honom antar jag. Han kom över och hälsade, skakade hand, konverserade, men större delen av natten satt V med mjukt svullna porslinsögon och benen brett isär och drack sig långsamt fullare, ensam i ett av den enorma lokalens hörn.
Det groteska kristallnätverket av kronor rasslande över folkmassan. Och de enorma valven i det gudslösa kapellet reste rygg mot natthimlen, likt en skrämd kattkrake vars tunga röda sammetstunga rullats ut över trottoaren. Vi gick hem i mörkret, och fastän V visste att hon jagade något hon inte begärde, och begärde något hon inte ville jaga, så gick hon hem tomhänt, byteslös, som någon som skjutit blanka skott, eller jagat med ett luftgevär.