Vinden sliter upp dörren när han går, och fastän han önskar slå igen den med en demonstrativ ilska och besvikelse, pressar sig stormen in och sliter trät ur hans fingrar. Gängorna ylar och vinden sliter skrikande tag i mitt nattlinne när den döende orkanen briserar genom hallen. Stormens styrka lägrar C's sorti, trots hans druckna ambition, i ett dilettantiskt patos. Den stilla klickande av låset bakom honom dränks i det upprörda knakandet av husets själva fundament när det reser sig mot vädret. Gesten genomsyras av det stilla straffande hat, den rika förbittring, som såtts i samma bördiga mylla som den illusiva, rent av fantasmagoriska, förälskelse han bekänt för mig.
2 kommentarer:
Åh, A-M
Tack min finaste.
Skicka en kommentar