Han hade Monet's näckrosor i vardagsrummet, något som fyllde mig med en gnagande misstro. Konstvalet fick mig att stirra in i de gråvita woodchip tapeterna snarare än att blunda när han kysste mig och med en fåfängt spelad passion om och om igen viskade att han älskade mig. Möblerna i lägenheten var tillverkade i glossig orange furu. Men det var den svarta övervuxna gölen i Givernys blomsterträdgård som sipprade in mellan mina halvslutna läppar. De tunga kladdiga penseldragen upplösta över tungan.
Han var tråkig. Eller vad engelsmännen skulle kalla common, vanlig, traditionell. Inte särskilt klok men tillräckligt välutbildad för att inte vara medveten om det. Hans anletsdrag var höljda i en sorts oantastlig blankhet som genomsyrade allt han rörde vid, från hans enkla monokroma garderob till hans tomma rum med dess glesa bokhyllor och billiga varuhus-reproduktioner av annan oprovocerande klassisk konst i guldmålade gipsramar. Min allt mer dräpande oro speglad i små Dali-miniatyrer och till min förfäran, det mest utsökta exempel av intellektuella pretentioner; Klimt's Kyssen. Den urblekta kopian, med dess matt senapsfärgade mosaik, lika välpolerad som hans vokabulär, mättat med amorösa smeknamn som han använde lika generöst som urskiljningslöst och trodde representerade en genuin själslighet.
Istället spred sig den värmelösa intigheten som genom kroppen, likt en kyla. En sorts frånvaro som om han aldrig varit där, som om han aldrig rört dig. En passion som var välgödd och groteskt uppsvälld men ytterst blind, onyanserad och ytlig. En flyktig kärlek som växte under hans förgyllda mantel och fyrkantiga grå kropp: ett gnistrande mönster av kakelplattor i svart, vitt och guld som exploderade likt krossat glas mot ögonhinnan. Hans pompösa fascination vid den egna kroppen och dess lilla svullna kön, omslutet av Klimts cirkelformade blomster, de abstrakta rosor i rött och och blått som slog upp över mina lår.
Jag kunde alltid se de svarta källorna fylla upp hans ögon, hans mörka tomma irisar som spände mot sina glasade hinnor och tillslut brast över lakanen, och dränkte min kropp i en mjuk filt av svart vatten, av svamplika näckrosblad och deras sjuka vitblå blomster.
Han var tråkig. Eller vad engelsmännen skulle kalla common, vanlig, traditionell. Inte särskilt klok men tillräckligt välutbildad för att inte vara medveten om det. Hans anletsdrag var höljda i en sorts oantastlig blankhet som genomsyrade allt han rörde vid, från hans enkla monokroma garderob till hans tomma rum med dess glesa bokhyllor och billiga varuhus-reproduktioner av annan oprovocerande klassisk konst i guldmålade gipsramar. Min allt mer dräpande oro speglad i små Dali-miniatyrer och till min förfäran, det mest utsökta exempel av intellektuella pretentioner; Klimt's Kyssen. Den urblekta kopian, med dess matt senapsfärgade mosaik, lika välpolerad som hans vokabulär, mättat med amorösa smeknamn som han använde lika generöst som urskiljningslöst och trodde representerade en genuin själslighet.
Istället spred sig den värmelösa intigheten som genom kroppen, likt en kyla. En sorts frånvaro som om han aldrig varit där, som om han aldrig rört dig. En passion som var välgödd och groteskt uppsvälld men ytterst blind, onyanserad och ytlig. En flyktig kärlek som växte under hans förgyllda mantel och fyrkantiga grå kropp: ett gnistrande mönster av kakelplattor i svart, vitt och guld som exploderade likt krossat glas mot ögonhinnan. Hans pompösa fascination vid den egna kroppen och dess lilla svullna kön, omslutet av Klimts cirkelformade blomster, de abstrakta rosor i rött och och blått som slog upp över mina lår.
Jag kunde alltid se de svarta källorna fylla upp hans ögon, hans mörka tomma irisar som spände mot sina glasade hinnor och tillslut brast över lakanen, och dränkte min kropp i en mjuk filt av svart vatten, av svamplika näckrosblad och deras sjuka vitblå blomster.
3 kommentarer:
Ofantligt vackert och oändlig källa att tänka kring, dina ord. A-M
Instämmer i vad A-M skriver.
Är det så, för att kunna älska måste man kunna drömma?
Niklas, jag kan aldrig mästra någon vad gäller kärlek. Men det finns en expressiv kärlek jag alltid misstror.
Skicka en kommentar