måndag 1 augusti 2011

Endentulism.



Jag smugglar hem tanden i en liten förslutbar plastpåse. Jag undrar i hur många år dess ägare bar runt den, och varför han fann sig tvungen att spara på den. Jag antar att vi föredrar att disponera våra kroppsliga förluster under rituella sammanhang. Att vi önskar oss en mystisk förlust, att vi förväntar oss att objektet magiskt ska utbytas eller ersättas, eftersom dess fysiska natur och avskiljdhet från jaget skrämmer oss. Jag inbillar mig honom höljd över sinken på herrtoaletten, det blodrosa vattnet som delar sig mellan hans fingertoppar och den lilla kulan i emalj som rullar av och åter i hans kupade handflata. Hur han svär över den salta smaken av blod, av koppar och dextrose, och stöter tummen mot det köttiga hålet för att mäta upp skadan. Hur han skamset eller ilsket släpper tanden i fickan på tweedjackan eftersom han ännu inte vet hur han ska göra sig av med den.

Det är inget vackert objekt.

How is it that from beauty I have derived a type of unloveliness?

2 kommentarer:

Anonym sa...

Men det är en tand. Och det är din berättelse om den. Vackrare kan det inte bli. Ma

J sa...

Lite vackrare kan det bli men kör i vind.