onsdag 3 augusti 2011

VANITAS

Mannen i kassan ler åt mig när han packar in sakerna. Hans läppar påminner om upphettat gummi, torra och välvda i en mjuk båge som om de svällde upp runt den vita tandraden som briserar ur hans mörka ansikte. Efteråt insinuerar jag till min vän att det är möjligt att han tyckte om mig. Hon svarar inte men jag kan se att hon ogillar påståendet. Det finns olika orsaker till hennes kondemnation. Det är mycket möjligt att hon anar mitt kostsamma behov av kärlek. Eller också kan hon redan se hur skönheten varje dag eroderas och hennes hårda leende bär vittne om att jag långsamt förlorar det den svarta mannen trodde sig se.

Bild: Omnia Vanitas (2007), chromogenic print by Guido Mocafico

3 kommentarer:

Anonym sa...

Läst/A-M

Anonym sa...

Jag har läst flera gånger. Jag älskar berättelser.

J sa...

Tack, det behövs.