tisdag 4 oktober 2011

OMÖJLIGHETER


Jag erfar ofta en sorts känsla av oövervinnerlighet, en sorts artificialitet, mekaniskhet, som om kroppen sedan länge avskurits från dess innanmäte. Ibland tror jag att jag inte kan dö. Ibland känns det som om jag blir yngre var morgon jag vaknar. Jag upplever en sorts besatthet vid att testa det egna maskineriets gränser. Jag kan gå ett dygn utan att äta, som så bara för att erfara känslan av hunger och matthet, beviset på min egen fysiska existens. Eller fascinationen vid att se den egna huden läka, de olika stadierna av reparation och den tunna rynkiga leverfärgade huden som återsluts, eller tonskalan i ett blåmärke som omärkligt upplöses. Eller det där ögonblicket då jag börjar springa och kroppen för ett par sekunder förefaller viktlös, som om inget kunde stoppa mig, och först sedan foten slår i asfalten och rörelsen, den egna tyngden, revebrerar upp genom vaden, låret och bröstkorgen blir påmind om det enorma motstånd som allting runt mig reser mot min kropp. Själva luften utgör en vägg. Så kompakt att det ofta känns som om jag skulle kunna gräva fingrarna genom dammet som hänger upplyst i rummet om morgonen, och klösa mig upp ur de svettiga lakanen.

4 kommentarer:

Plipp sa...

Så vackert skrivet kära J!

Anonym sa...

Närvaro i sig själv.

J sa...

Tack mina käraste.

Alex Mirutziu sa...

very inspiring..