När jag kryper upp intill mors kropp och låter ögonen sjunka in i den lätt veckade röda huden över hennes skuldra och hals, mjukt bearbetad likt sönderrivet tyg eller ruggat trä, tänker jag att det är hon som håller mig samman. Att vetskapen om att hon ännu samlar min historia och överser min tillvaro är vad som gör mig till en människa. Att permanensen i hennes kärlek, och den plötsligt konkreta närvaron av vår samlade förflutenhet, för ett ögonblick skingrar känslan av att ständigt vara satt i upplösning, att ständigt invänta en odefinierad förlust, och kväsa en riktningslös skuld. Känslan är på en gång religiös och ofrånkomligt biologisk. Hennes bröstkorg reser sig och sjunker under min arm och sedan hör jag hennes andning avta och upplösas, tills hennes bleka läppar endast ljudlöst rör upp den stilla luften på hotellrummet. Hon sover.
4 kommentarer:
Johanna!
Vackra!
Min fina!
Detta inlägg har jag skrivit in i mitt hjärta.
Skicka en kommentar